Torsdag.
Matte har väntat på att trätrappen framför ytterdörren skulle torka upp. Med regn varje dag och extremt hög luftfuktighet har det dröjt! Nu var situationen äntligen god nog för att skära till och skruva fast bitar av turfmatta på varje trappsteg att gå på under vintern. I akt och mening att förhindra halkolyckor för de tvåbenta och sträckningar för de fyrbenta. Eller värre än så.
Fem trappsteg av trä, med betongplattor nedanför och en ryggopererad Husse och en Matte med två höftproteser innebär en riskfaktor. Vått trallvirke kan bli fruktansvärt halt när regn fryser på, ja bara av en frostnatt. Snö blir is och inte bara för människor är halkrisken stor. När två ivriga Lapska Vallhundar samtidigt vill ut och energinivån är hög, finns en stor risk för att de halkar till och sträcker sig. Även när det bara är fem trappsteg ner och ut på tomten. Modji är som alla andra när de åldras och är vana vid att vara fysiskt aktiva. Hon har ingen självinsikt alls och tror att kroppen fungerar lika smidigt som tidigare i livet. I alla lägen och morgonstelhet är ett okänt begrepp. Det gör den ju tyvärr inte. I varje fall riskerar ett fall nerför trappen att få mer omfattande konsekvenser. Halkar Modji överst på trappen, tappar balansen och ramlar nerför övriga trappsteg kan det innebära slutet.
Matte vill hellre förekomma än förekommas och rullade ut turfmattan på köksgolvet. Den skulle klippas till och Modji ville vara med och kontrollera. Som helt liten fick hon tillnamnet "kontrollanten". Hon ville vara med på ALLT! Hon kollade när Matte grävde i trädgården och tog vid när Matte var klar. Modji grävde ytterligare lite, nu när jorden var lös och fin.... Vilket inte alltid blev så bra. Modi grävde upp blomlökarna och åt upp dem. Som tur var bara de små krokuslökarna. Alla lökar är dock giftiga för hundar. Vilket inte Modjis mage verkade bry sig mycket om. Modjis hjälpsamhet gick att rikta och när Matte skulle plantera ett träd behövde hon bara lite lätt markera var gropen skulle grävas, genom några spadtag. Efter någon timme var gropen stor nog för trädet! Duktig Modi!
Hennes bidrag vid tillklippandet av mattbitarna var väl mest av sällskaplig karaktär. Även om hon såg rätt kontrollerande ut när Matte mätte med tumstocken och klippte lika stora bitar ur mattan, som Modji envist satt kvar på. Inte ens när det sista klippet skulle göras och saxen närmade sig Modjis tassar flyttade hon på sig! Som alla äldre hundar som Gázzi och Násti före henne, vill hon nu hålla sig i centrum för allt som sker i stugan. Vilket innebär att hon understundom sätter sig mitt i den smala hallen i den lilla stugan och därmed blockerar hon fullständigt passager åt alla håll. INGENTING undgår henne. Hon kan ABSOLUT INTE bli kvarglömd eller bortglömd på något sätt.
Den äldre hundens överlevnadsstrategi, när de upplever att sinnenas skärpa avtar. Så rörande!
Men även så sorgligt. Tiden går alltid alldeles för fort.
Klicka för större bilder.
