GRATTIS till Gátchis Juoksanáste Lihkku, som i går den 4 mars fyllde 15 år!
Tyvärr är hon den enda i kullen som är i livet och tankarna går till hennes syskon Mánnu, Lahji/Signe och Idja. Mánnu och Signe levde väldigt långa liv även de och Matte har haft glädjen att följa dem ända till dess de i fjol gick över regnbågsbron. Idjas ägare "försvann" och tyvärr finns ingen information om Idja.
Nytagen bild på Lihkku längs ner.
Klicka för större bild.
Snön och isen har försvunnit och Matte har tagit tag i grensaxen och börjat beskära lite här och där, samt rensa bort kvarlämnade vissna perenner. Både i revir nummer ett där flocken bor permanent och i revir nummer två som kallas Torpet och ligger en halvtimme bort med bil. Varför en sliten artrosaxel sedan dagmammetiden gjort sig påmind nu på äldre dagar. Matte har inte riktigt förstått att hon inte kan slita, dra och klippa med samma muskelstyrka som förr. I skallen går det utmärkt - men inte i praktiken uppebarligen. Trist insikt. Lyfta tung går fint, men klippandet med busksax går mindre fint, om man håller på i timme efter timme. Grävande är väl inte heller en sliten axels favoritsysselsättning och grävande blir det mycket av i en trädgård. Matte såg inledningen på den nya säsongen hos Mandelmanns på Djupadal och Marie kände detsamma. Rena ungdomen i jämförelse med Matte. Man är densamma i skallen (vill man tro) men kroppen vill inte vad skallen vill på samma sätt längre och det är så himla frustrerande! Skrivande på datorn flyter olika lätt olika dagar, beroende på vad Matte plågat sin högeraxel med dagen innan. Alltid är det något när kroppen åldras. Matte såg en talande bild på en kvinna som utbrast: "Varje morgon när jag vaknar har jag ont någonstans, men i morse kände jag ingenting. Så nu har jag väl tappat känseln också".
Flocken var alltså vid Torpet på måndagen, medan stugan städades av andra. Då passade Matte och Husse på att städa på tomten där. En stor hög med granris efter en beskärning nyligen skulle fraktas bort. För att det skulle räcka med en vända till tippen måste riset klippas ner och packas tätt på släpet. Husse och Matte fick en hel del arbete, medan hundarna njöt av miljöombytet.
Klicka för större bild.
På tisdagen tog Matte en skogspromenad med hundarna och kunde konstatera att sedan sist, för ett par veckor sedan, hade ytterligare flera stora torra granar släppt sina fästen i den upptinade och blöta marken. Nu hängde träd på lut i varandra, som ett plockepinn över vägen i den starka vinden! Lite läskigt.... Aili höglöper och gottade sig med alla färska dofter från grannskapets hanhundar som passerat längs stigen. De är inte många och Aili har tydligt spritt budskapet. En av hanhundägarna hade noterat löpstarten direkt. Aili luktade och kissmarkerade och hon måste ha en blåsa av gigantiska mått! Dima måste lägga sig i och påminna om sin närvaro även han. En skogspromenad som gick i otakt med alla stopp som hundarna orsakade. Men promenaden var ju till för alla och förhoppningsvis var hundarna nöjda. Matte kunde stanna upp och njuta av vistelsen i skogen!
Innan middagen kände Matte ändå ett behov av att motionsgå med hundarna. För egen och deras skull! Långa benet före blev det runt kvarteret! Uppför backen och nerför backen utan en massa kisspauser! Det är inte så långt, bara 1,2 kilometer, men med maxfart för Matte och en lång och seg uppförsbacke var det ändå bättre än ingenting.