På tisdagen undvek Matte att traska på vägarna i området. För sinnesfrid...
På morgonen tog Matte med sig hundarna ut i skogen. Solen sken och värmde så där alldeles lagom, efter en kylig natt med bara nio grader när Matte klev ur sängen vid sextiden. Det var helt stilla och luften klar och frisk att andas. Násti och Aili släpptes lösa och fria under ansvar. Båda försåg sig av alla blåbär som ännu finns i mängd. En hel del odon slank också ner. Aili visade med jämna mellanrum att det fanns vilt i närheten, med hög nos och små korta avvikelser från stigen. Några gånger måste Matte påminna Aili om att hon skulle hålla sig närmare sin matte och sin mamma, hålla ihop flocken. Vilket genast åtlyddes med godisbelöning.
Längs myren började Aili stanna ideligen och blicka bakåt. Matte stirrade som besatt för att upptäcka vad Aili såg. Något ljust skymtade till långt borta, men Matte antog att det var ljusspelet mellan grnarna. Aili gav sig dock inte och med kopplade hundar gick Matte tillbaka ett stycke längs stigen. Såg något ljust röra sig hastigt mellan träden och kunde fortfarande inte avgöra vad detta var. Ett djur eller en människa? Aili släppte intresset och återvände till blåbären, varför Matte fortsatte som planerat med lösa hundar. Försedda med Länsstyrelsens pingleförsedda reflexhalsband, för att djuren i skogen och Matte skall höra var de rör sig.
Matte gladde sig och kände stor tacksamhet över, att denna sommar kunna gå helt obehindrat och smärtfritt i den här omväxlande och mycket kuperade naturen. Minns varje dag smärtan och stelheten och tänker ofta på alla dem som drabbades av svår höftledsartros före protesernas tid! Inte så långt borta tidsmässigt. Förra sommaren kröp Matte uppför de värsta stigningarna.... innan hon måste sluta skogspromenera.
Senare på dagen fick Lapskduon och Matte oväntat besök av ett Cockerknytt! Cockermatte har haft en valpkull och alla utom en är levererade. Han fick följa med på en biltur för ytterligare tillvänjning, innan flytten inom kort. Tanken var att han skulle få träffa balanserade tant Modji. Hon är suverän med knytt! Varsam och mild. Men Modji fanns ju inte hemma. Henne har Matte lånat ut! Násti var inte ett dugg intresserad efter att hon nosat igenom lillkillen. Násti hängde med Matte in och fixade kaffe. Aili var desto mer intresserad! Hon är en mycket intensiv hund och hon ville få fart på grabben! Ville leka! För att inte skrämma ett knytt som var förvånansvärt orädd inför Aili, kopplades hon. Lillkillen Pricken kunde nu själv avgöra avståndet till Aili. Som tvingades ner i sidoläge, självvalt, för att få knyttet att närma sig. Operant inlärning i knyttumgänge. Aili fick pröva sig fram hur hon skulle uppträda, för att få umgås med denna coola kille. Det tog inte lång tid alls innan Aili begrep att aktiva lekinviter som med vuxnare hundar inte fungerade här. Det skrämde knyttet.
Killen blev trött och somnade i skuggan. Aili och Násti kopplade av även de och Mattarna kunde fika och snacka hund! Valpfödslar. Det var ett tag sedan sist. Även denna lilla kille var en "propp" för sina syskon, men hans matte fick till slut loss honom med viss hjälp av erfarenheterna från när Aili föddes.
Efter middagssovandet var killen beredd på mer umgänge med Aili som, kopplad vid ett träd, nu hade lärts sig spelreglerna och tog det lugnt och fint för att inte skrämma bort honom. Aili rullade över på sidan och hon gick ner lågt. Inget hetsigt skällande och slående med tassarna nu. Aili hade lärt sig sin läxa.
På kvällen tog Husse och Matte med sig hundarna till krossen, för att låta dem springa fritt en halvtimme i den sjunkande solens strålar. Det blev snabbt svalare och det blev en hel del springande mellan intaget av harpluttar i denna stenöken. Vad i hela friden drar hit hararna?