Söndag.
Matte hade lovat att hjälpa yngste sonen med sambo med rosbeskärning och nu var det dags. Björkarnas blad börjar slå ut och är som små musöron i limegult. Det rörde sig om rabattrosor och de skall beskäras då. Buskrosor är tåligare och kan beskäras tidigare - om de alls behöver beskäras. Det är parets första vår på platsen och en hel del finns att ta tag i. En hel rad med rosor i en stor rabatt har under några år saknat kärlek och omsorg och Matte gjorde så gott hon kunde för att hålla dem vid liv för att kunna utvecklas vidare. Nu när någon som vet att uppskatta deras närvaro tagit över vården.
Modji och Aili fick till en början vistas i bilen, med öppen baklucka, intill rabatten där Matte jobbade sig fram bland de taggiga kvistarna. Katten Selma välkomnade hundarna genom att gå nästan ända fram till dem och sedan vistas i närheten av hundarna ett tag. De har umgåtts inomhus tidigare. Modji och Aili studerade Selma och var tysta och lugna.
När Matte avslutat rabattjobbet och använde sekatören på några andra buskar som behövde rensas på torkade kvistar, flyttades hundarna ut på gräsmattan där de fick vara uppbundna med hjälp av en jordskruv. Ett redskap som är mycket användbart att ha liggande i bilen. Det är inte alltid möjligt att hitta något att binda upp sin hund i utanför bilen och då skruvar man ner denna skruv i marken. Tillverkad just för uppbindning av hundar. Här fick Modji och Aili vistas medan det trädgårdsjobbades omkring dem och Selma höll koll på både hundar och människor. Skruven flyttades några gånger och hamnade till slut intill altanen där det grillades korv som lunch. Selma kände sig trygg när hundarna var begränsade av sina koppel och Matte kände sig trygg i att ha hundarna uppbundna. Inget staket omgärdade den till skogen gränsande tomten.
Lite senare, efter hemkomst, tog Matte med sig båda hundarna på en kort promenad i skogen mitt emot Lapskreviret. En lämplig fysträning för Modji tänkte Matte och valde stigen som börjar snett över vägen och leder upp på en högplatå. Genom gammal skog och upp på mark där berget ligger i dagen och är glest beväxt med tallar. En mycket kuperad terräng med bergskammar i nord-sydlig riktning och bördiga smala sänkor däremellan. Nu nöjde sig Matte med att gå upp på platån och inte vidare upp och ner över åsarna. Det tar bara tio minuter upp på berget och Modji var lycklig över att få gå i skogen! Längs stigen ligger många vindfällen sedan stormen Alfrida för tre år sedan och skogskänslan så här tvärs över vägen är nog att betrakta som lyx, när hyggena brer ut sig i rasande takt i trakten! Vägen till sonens tomt lite närmare kusten på förmiddagen hade blivit ännu skogsfattigare sedan sist. För ett par veckor sedan bara. Stora hyggen och stora virkestravar längs vägarna. Nerför berget och hem gick Modji utan problem. Det har varit den rörelse som varit svårast för henne. Nerförsgående har belastat framstället och det har smärtat. Knölen i anslutning till skuldrorna har minskat till en hasselnöts storlek i takt med att Modji fått kortison och nu kan resa sig utan problem. Oavsett vad de första veterinärerna ansåg så finns det bevisligen ett samband. Men hur? Det är bara att hoppas att förbättringen består.
En dag i sänder.