Tisdag.
Matte kände sig som vore hon på rymmen när hon gav sig iväg hemifrån på förmiddagen. Först hade hon dock gått morgonpromenaden med hundarna till brevlådan, när Husse bara sov och sov. Brevlådan var tom? Ingen morgontidning. Trist. Matte gav hundarna frukost, Husse vaknade. Matte rymde.
Håret skulle äntligen fixas så gott det nu gick. Efter frissauppehåll på ett drygt halvår och lite eget putsande på luggen. Mattes hår är tunt och trist och tunnare blir det. Att samla ihop resterna i en liten hästsvans känns patetiskt. Peruk eller mössa kändes som enda lösningen. Lite hopp tändes när tinningarna började vitna för något år sedan. Grått hår med grova hårstrån kändes som något att önska sig. Frissan släckte det hoppet brutalt och ärligt: "Du kommer att få vitt, tunt ängladamm så småningom". Ängladamm! Matte saknar sitt en gång långa blonda hår, som nu är råttfärgat med några solblekta slingor och erbarmligt tunt och flygigt och ser för jävligt ut. Frissan antog utmaningen, klippte bort frissiga och slitna toppar och blåste volym i de kvarvarande stråna. Där huvudsvålen lyste igenom lätt solbränd. Matte måste börja ha solhatt för att undvika fler solskador. Det är väl bara att tugga i sig att pälsen försvinner även på gamla gummor. Men det är hårdtuggat.
När Matte återvände till reviret väntade en hel del arbete i trädgården. Regn var i antågande och dessförinnan skulle hönsgödsel spridas i rabatter och runt träd och buskar. Matte hade en trogen följeslagare i Modji! Kontrollanten som noga kollade överallt där Matte hällde ut mycket attraktiv hönsskit. I fjol smög Modji så osynligt hon kunde och åt så mycket som möjligt av det Matte spritt ut av hönsskit i trädgården. Med en säck tömd i skottkärran var det betydligt enklare att försöka komma åt lite att smaka på direkt i kärran och inte jordblandat och utspritt. Matte förtydligade med jämna mellanrum att hönsskiten fick man inte röra! Modji bara kontrollerade, inte åt hon inte! Envist följde hon Matte hela tiden och lukten måste ha varit helt oemotståndlig! Matte gjorde sitt bästa för att mylla ner allt, men överallt gick det inte så bra när träd och buskar omgavs av gräs. Matte sådde även sockerärtor, rädisor och senapssallat i en pallkrage och Modji hade koll på allt! Hon var på benen och följde Matte i ett par timmar.
Husse tog med båda hundarna på en skogspromenad, samma sträcka som sist. Kuperad terräng, uppför och nerför bar det och Modji hängde med fint. Utvecklingen är fortsatt positiv för Modji och kortisonet ger inga jättestora biverkningar. Modji har tappat muskler och det är väl det mest påtagliga och sorgliga. Hon var mycket välmusklad för sin ålder innan. Lite päls har hon också tappat och där fanns det att ta av. Det var nog bara bra med lite tunnare päls. Hon dricker lite mer än vanligt och kissar inte oftare men mer. Är inte hungrigare än vanligt. Hon var rätt hungrig redan innan på grund av kastreringen. Det är dock inte Modji som bestämmer hur mycket hon skall äta och hon är i fint hull.
Vartefter är Modji allt mer som hon var innan hon insjuknade och det känns helt fantastiskt. Att hon tappat muskler är dock något man måste tänka på och ta hänsyn till i vardagen. Anpassad träning behövs också. Precis som för äldre tvåbeningar är det bevarade muskler som skall förhindra fall. Modji behöver träna upp sina muskler igen för att kunna röra sig friare och säkrare. Inte minst på träning. Nertrappningen av kortisonet fortsätter och därmed avstannar förhoppningsvis muskelförlusten.
På kvällen började det regna! Förhoppningsvis blir pelletsen med hönsskit i trädgården nu upplösta och mer svårätna! Eller så äter Modji även jorden urskiljningslöst.....