För några år sedan kom det upp skyltar om grannsamverkan i en grannby och Husse och Matte föreslog detsamma i det egna området. Då var ingen intresserad, men tiden har gått och livet som permanentboende i ett fritidshusområde har förändrats. Inte minst denna sommar då en man som "mår dåligt" spritt rädsla och osäkerhet omkring sig och inte minst på vägarna i området och vida omkring. Nu var det dags att gå samman och hjälpa varandra. Bland annat genom att tipsa polisen om alla de händelser som mannen i sin bil varit orsak till. Även hundhållningen i området har skapat situationer där hundar rusat ut och attackerat förbipasserande hundar och hundar har alltför ofta vistats lösa på vägarna avsiktligt och oavsiktligt och skapat oro bland andra hundägare. Antalet hundar av 'kamphundmodell' involverade i hundincidenter har ökat. Grannar har börjat prata med varandra på ett annat sätt. Man delar information om var det är osäkert att promenera. Vilket känns absurt när man bor bland fritidshus i skogen, idylliskt mellan tre sjöar.
På tisdagen var det så dags för ett möte med polisen och påtagligt många intresserade dök upp i alla åldrar. Nu finns ett behov av att samarbeta och polisen kom med många bra tips för att öka säkerheten. Där larm och framför allt kameror rekommenderades. Polisen gav rådet att ringa och lämna tips om allt som kan användas för att lägga pussel och minska brottsligheten. Tips om alla gånger den farligt och vårdslöst fortkörande och illa mående mannen är ute och gör vägarna osäkra! På måndagen hade en man fått fly ner i diket, för att inte bli påkörd av samma bil och förare som nästan knuffade ner Matte och hundarna i diket för några veckor sedan. Hade Matte varit ensam hade hon också tagit sig ner i diket när bilen närmade sig. Men där stod redan de två hundarna halvvägs ner. Matte reagerade instinktivt och knuffade undan dem när bilen närmade sig i mycket hög fart.
Livet här ute i skogen är ett helt annat liv, än när en Lapskflock flyttade hit med Gázzi och Násti för nitton år sedan.
Onsdag.
En het dag med 27 grader och träning utomhus en väldigt solig och varm kväll, kändes inte lockande. Därför träffades några hemmavarande ur träningsgruppen och tränade i den stora fordonshallen/hangaren där det var behagligt svalt.
Aili fick ett sök med tre figuranter och en facit. Hon hittade och skallmarkerade två figuranter snabbt, men den tredje var svårhittad visade det sig. Aili jobbade på och kom till slut till markering. Matte köpte markeringen men fick ingen respons från figuranten som inget hörde där uppe på det stora släpet med höga kanter. Matte skulle fråga facit om det inte fanns någon där, eller om det var en blindmarkering. Men facit hade blivit upptagen av annat och var försvunnen. Matte bad figuranten belöna, men inget hände. Inte förrän facit kom tillbaka och ropade högt till figuranten att belöna hände något. Facit visste ju att där fanns en figurant gömd. Matte litade på sin hund - men visste inte säkert. Förlåt Aili.... Som hade rätt hela tiden.
Vad gällde Dima så ville Matte testa honom, genom att placera en figurant på det stora släpet åt även honom. Vilket väckte viss förvåning hos Husse. Men går det går det och går det inte så gör inte det så mycket tänker Matte. Som gärna testar gränser för utveckling. Man måste våga prova.
Dima släpptes på ett stort frisök i den stora lokalen med endast en figurant utplacerad. Husse hade gömt sig uppe på släpet. Dima jobbade mycket bra neråt i fordonshallen och slog rätt snart upp med nosen och visade att han fått en vittring från släpet. Men han är ung och orutinerad efter bara ett halvår i träning och hade hög fart och sprang ur vittringsfältet lite för snabbt. Han höll väldigt hög fart i sitt sök över de öppna ytorna! Som när barn inte kan sluta springa i korridorer. Man kan springa hur långt som helst! När Dima så smånignom sprungit av sig vinthunden i benen, efter den heta och passiva dagen och fått ner arbetstemperaturen, fick han åter vittringen vid släpet. Nu behöll han den och jobbade på den mycket envetet. Inga hinder kunde nu stoppa honom. Nu ville han hitta Husse! Så då gjorde han det. Han stod på bakbenen och pekade med nosen upp mot släpets kant, där han snart fick godis från Husse som belöning. En rätt förvånad Husse, som trott att detta skulle bli för svårt för Dima. Det blev det inte och nu vet Matte ännu mer om hur hon kan gå vidare med Dimas utbildning.
Dima är en naturbegåvning och Matte kan känna en viss sorg över att hon är uträknad själv, för att kunna göra honom full rättvisa och utbilda honom till räddningshund. Både Matte och Husse tror nog att han skulle ha chansen att klara ett inträdesprov till en kurs om ett halvår, när han mognat ännu lite till som den tonåring han är nu.