Onsdagen var en dag med sol, tö och mycket kraftiga och kalla vindar. Matte spände på sig hundförarbältet, selade hundarna och vandrade iväg med spikskor och skidstavar på de isiga vägarna. Hundarna hade inga spikskor och halkade till då och då på isknagglorna.
Turen gick i rask takt genom området, som låg tomt och öde. Det enda liv Matte och hundarna såg till, var en hundägare som förflyttade sig i makligt tempo med en klase småhundar. Snötäcket är fortfarande mycket tjockt och nu är situationen ännu värre för rådjuren, då dagsmejan fått ytlagret blött, varpå det sedan frusit till under nätterna med minusgrader. Rådjuren kan inte krafsa fram mat och de smala benen riskerar att brytas, när de trampar ner i den hårda och packade snön. Efter en dryg timmes stavgång i god fart, kom Matte hem med blossande kinder och svettig rygg. Känslan av välbefinnande var stor och Matte kände sig DUKTIG. En snabbt övergående känsla....
Matte slog sig ner framför kaminen med en mugg kaffe och fick fatt i DN.världen nr.3. Ett tema var "evig ungdom" och man hade frågat ett antal människor runt om i världen hur de höll sig unga. Ottavio, 89, i Italien: "jag går dagligen promenader, simmar ofta och slår några bollar på tennisplanen". Luis, 75, i Mexico: "Jag brukar jogga en och en halv timme varje morgon. Och så promenerar jag, ibland fyra eller fem timmar per dag". Då är ju Mattes timslånga stavgång verkligen inte mycket att komma med..... Men Matte är "bara" drygt 62. Kanske Matte kommer att gå längre och längre år för år? Om tio år kanske Matte åker Vasaloppet? Ack om så vore.... men föga troligt. Tyvärr.
På eftermiddagen hackade Matte is på infarten, för att få en minimal isfri appellplan för lydnadsträning. De Lapska var ute i trädgården och Gázzi hittade en läplats i solen mot söderväggen. Násti och Modji skrotade runt i den istäckta bäckens närhet. Då och då kastade Matte ett getöga åt deras håll och de höll sig på samma plats hela tiden. Men rätt som det var hade Modji försvunnit. Matte letade runt på tomten och på verandorna, men Modji föreföll ha blåst bort i de hårda vindbyarna. Vimpeln stod rätt ut och smattrade. Matte ropade. Ingen Modji. Då ställde sig hennes mamma med sträckt hals, likt en fågelhund, pekande upp mot grannens hus på berget snett ovanför bäcken. Matte kallade in mer bestämt och nerför berget rasslade Modji. Hon blev kvar på fel sida staketet och såg olycklig ut. Men inte sjutton fick hon någon hjälp tillbaka. Matte ville se var Modji tagit sig ut, genom att tvinga henne att sig hem samma väg. Det dröjde ett tag innan Modji avslöjade sin smitväg, men till slut klämde hon ihop sig till storleken av en katt och tryckte sig mellan två spjälor, som bildade spärr mellan bäcken och staketet som löpte över bäckfåran.
En Lapsk i ett nötskal! Självständig. Nyfiken. Handlingkraftig. Problemlösare. Smart. Arbetssugen. Får man inget jobb skaffar man sig. Inget för den hundägare som förväntar sig absolut lydnad i alla lägen och en hund som håller sig klistrad hos sin förare. Aldrig viker från hans/hennes sida.
Däremot en härlig hund för den som uppskattar en självständig individ, som förvisso kan hitta på hyss ibland. Men inte vill ha en hund att snubbla på hela tiden eller en hund som aldrig tänker en självständig tanke.
Modji kom säkerligen ihåg kattfällan som hon smitit till tidigare och lyckats få ut mat ur, utan att den slagit igen. Hon blev blåst på godbitarna då fällan tillfälligt är borttagen. Men hon fick en godisbit när hon väl tog sig tillbaka genom staketet och hamnade på rätt sida.
Tillbaka