Hundarna har konstant rådjurstränats - inte skälla på eller jag rådjur! De är många som traskar runt på tomterna och skogen runt om! En ensam äldre man i skogskanten matar dem året runt, med sådant som han får från butiker i trakten. Rådjuren är påtagligt orädda för människor och hundar, då de växer upp tätt inpå tomterna och vägarna i området. Eller så gör de skillnad på folk och folk och hundar och hundar? Både Aili och Dima uppför sig ordentligt, när rådjuren står på husets baksida och äter spillfrö under fågelbordet, eller gräs på granntomten tätt inpå staket mot hundarnas revir. Rådjuren tittar knappt upp på hundarna! Vilket kanske bidrar till en avslappnad hållning arterna emellan. Andra hundar kanske kräver större distans. På promenader stannar Matte alltid upp och gör sitt bästa för att befästa hos sina hundar att RÅDJUR RÖR MAN INTE! Skvallerträning. Rådjur - titta på Matte och få godis. Något man får jobba på ständigt.
Nu har rådjurskiden fötts och får komma med sina mammor till grannen som matar dem. Ljuvligt söta! De uppfostras av sina mammor till att anpassa sig till ett liv där skogen runt om och tomterna blir deras revir. En av orsakerna till att trakten blev ett vargrevir, där några valpkullar hann födas, för några år sedan, är rådjurstätheten. De är många och fler än annorstädes per kvadratkilometer.
I och med att nya ungar nu fötts har de som föddes i fjol stötts bort. Liksom de ettåriga älgarna. Unga, oerfarna, vilsna och oerhört ensamma djur, som i brist på annat kan söka sig mycket nära människor och andra djur. Ibland går det bra och ibland blir det helt tokigt. En ung och ensam råbock går nu kring hundarnas revir dagligen. När Matte går ut och promenerar med hundarna står han och tittar på dem. Någon gång har han närmat sig och ibland är det inte många meter mellan honom, Aili och Dima. Råbocken på granntomtens gräsmatta och hundarna på vägen, med endast ett lågt staket emellan; studerande varandra.
Kvällstid har råbocken den senaste tiden börjat stå på tomten tvärs över vägen och gränsande mot skogen och skälla! Först stod han osynligt och längre bort och Matte trodde att han var skrämd. Ljudet flyttade sig bortåt och Matte hoppades att ingen lös hund satt efter honom Nu står han tvärs över vägen i skymningen när Matte är på snigeljakt. När han började skälla gick Matte fram till staketet och tittade på honom och frågade om han var ensam. Då var han ju inte ensam längre och började beta! Han söker sällskap! Matte, Aili och Dima fyller nog en funktion här. Råbocken lugnade ner sig, blev kvar och åt, i stället för att ropa på sin mamma. Stackars liten.