Torsdagen var besöksdag. Saivis nya matte med anhörig skulle komma på besök. Men dessförinnan fick knytten härja sig lite trötta på glasverandan efter frukosten. När de sedan slumrade sött, promenerade Matte med deras mor och mormor i området en sväng.
Saivis nya familj hälsades varmt välkommen av Modji och Násti. Ganska ljudligt, vilket väckte sovande knytt. Glada knytt rusade besökarna till mötes och knuffades och puffades för att komma närmast och få flest klappar. Hopp och studs och guttaperka under tassarna! Så kul att det kommer besökare! Alla fyra höll sig framme och konkurerade om uppmärksamheten. Matte blev glad och det blev nog nya matte också. Har man ambitonen att ta med sin hund på lite av varje ute bland många människor, underlättar det om hunden är social och framåt.
Efter fika med medfört hembakt för tvåbeningarna och valpmat för småttingarna, samt gott hemgjort hundgodis till vuxenhundarna, blev det lite knyttvila. Násti och Modji har snabbt lärt sig att denna besökande matte har med sig helt andra godsaker än de köpebitar de får hemmavid. Hemgjort hundgodis slår det mesta! Modji tiggde påtagligt närgånget, utsvulten som hon är. Hon skämdes nog inte det minsta. Med tanke på de goda bullarna hade Matte viss förståelse för Modjis begär. Inget slår hembakt!
Vilan efter knyttmåltiden var slut och nu fick valparna komma ut på lillstugeverandan för spring och lek. Ute blåste det mycket kraftigt och även lite fint regn föll till och från. Men den vilda syskonskaran höll sig i rörelse och den kringgärdade, takförsedda verandan gav visst vindskydd närmast golvet. Vindbyarna var så kraftiga att träden kastades hit och dit och här och där föll träd i trakten. Men knytten var sjövilda och visade Saivis matte sina färdigheter. De imponerar med sin förmåga att i full fart ha koll på alla föremål och att kunna avståndsbedöma rätt och hoppa över både varandra och föremål som ligger i deras väg. Att rusa fram under barnvagnen och flyga över delar av underredet känns som en omöjlighet för så unga och små valpar. Men visst är det möjligt! Att få dem att fastna på bild var dock mer eller mindre en omöjlighet!
När farten började dämpas fick Saivi följa med sin nya familj på en liten koppelpromenad upp i skogen. Hon tyckte nog att det var lite konstigt till en början, att ge sig iväg från sin mamma och mormor som stod kvar på gräsmattan. Men när de gick in följde Saivi gärna med på promenad. Hon visade till och med vägen, genom att gå först över spången över diket och upp i skogen. Här hade hon gått förut!