Lördag - Alla Helgons Dag.
Icke att förväxla med Allhelgonadagen (i tisdags) då man skall skrämma varandra så mycket man förmår. Här kan man läsa om skillnaden och varför det är så. Matte var själv tvungen att läsa på och påminna sig varför det är som det är. Här ute i skogen finns det inte så många barn i åldern då man kutar runt och hotar med bus om man inte får godis. Dessutom är det långt emellan stugorna. Varför Halloween går spårlöst förbi så när som på fina pumpalyktor på någon enstaka fastighet.
Klicka för större bilder.
Matte och Aili tog en mycket tidig morgonpromenad vid sjön och där var det lugnt och stilla. De få hus Matte och Aili passerade på den femhundra meter långa sträckan till sjön låg inbäddade i resterna av gryningsljuset mellan granarna. Det var grått och det var fuktigt och helt tyst. Våta löv täckte marken på stigen längs med stranden. Matte fick gå försiktigt för att inte halka på våta tallrötter slingrande över hällarna. Aili fick gå okopplad. Inte en krusning på vattnet. Inget brus från motorvägen på andra sidan skogen, inte en fågel som kvittrade. Vattenytan låg öde. Inga svanar. En sovande omgivning, där Matte och Aili var helt ensamma med naturen som inte vaknat riktigt ännu. Öde. Magiskt. Matte njöt. Det föreföll även Aili göra där hon skrotade omkring och nosade noga överallt där hundar passerat dagen innan. Länge blev hon stående vid en tall och nosade i varenda skåra i barken. Inte efter godis. Efter dofter och information!
Så småningom drog sig Matte hemåt med Aili och komna nästan upp till vägen möttes de av en yster hund, som snabbt kallades in av sin matte vid den egna tomtgränsen. Aili tvärstannade på Mattes begäran och lät sig kopplas upp. Ett perfekt hundmöte där de båda snarlika hundarna kunde behärska sig och inte rusa fram till varandra, trots att en tydlig ömsesidig önskan därom fanns. De har aldrig träffats tidigare. Duktiga hundar!
På eftermiddagen begav sig flocken iväg till Djursholms kyrkogård, där Matte traditionsenligt skulle besöka två familjegravar. Den vackraste kyrkogård Matte vet. En liten skogskyrkogård mitt i samhället och uppe på höjden står ett kapell. Mattes rötter här går tillbaka till när samhället byggdes upp, med en farfar som bidrog med flera fina hus som han ritade. Vilket Matte känner en stolthet över. Många i Mattes generation skäms över att ha vuxit upp här. Vill inte avslöja sin bakgrund. Då det numera fått en snobbstämpel att bo här. Riktigt så var det inte när Matte var liten på 1950-60 talet. Då var det härligt att bo nära badsjön och stallet och den lilla skogen och vintertid skidade man till skolan. Cyklade gjorde man överallt. Alla hade inte bil. Inte Mattes familj. Mycket motion och mycket frisk luft blev det. Vintertid åkte man skridskor och isjakt på Värtan. Ända ut till Vaxholm i skärgården kunde man åka. Snobbstämpelsn kom lagom när Matte blev vuxen och flyttade därifrån. Matte känner inte igen sig i vad som nu beskrivs om livet här. Men platsen är densamma. Även om en kraftig förtätning skett med många avstyckade tomter. Kyrkogården är densamma och här finns familjegravarna med både far- och morföräldrar samt de egna föräldrarna.
För första gången fick Aili följa med på det här stämningsfulla kyrkogårdsbesöket, liksom många hundar. Tidigare har Aili och hennes mamma Modji fått vänta hemma. Tidigare har familjegruppen som samlats varit större. Förhinder hade dykt upp och nu var det bara tre personer och utrymme för Aili att hänga med på promenaden över kyrkogården, där de äldsta gravarna ligger närmast kapellet. Dit hör familjegravarna och händelsevis blev det ett kusinmöte och hundmöte i regnet och det snabbt fallande mörkret. Man ses på begravningar och på kyrkogården. Tidens gång. Ett fint möte och hundarna skötte sig exemplariskt. Aili låg fint och väntade medan Matte tände marschaller och släkthunden väntade snällt strax bakom.
Matte blev kvar en stund och Husse tog med Aili och gick långsamt uppför backen mot kapellet tillsammans med Mattes yngste son. När Matte närmade sig trion vid kapellet möttes av hon av ett vackert trumpetsolo. En ensam trumpetare stod på trappen till kapellet. Husse och sonen lyssnade andäktigt tillsammans med många andra. När Aili fick se Matte dyka upp i mörkret började hon tokskälla..... Aningen malplacerat. Det var dessutom lite svårt att få tyst på den lyckliga Lapska Vallhunden, som bröt magin kring den ensamme trumpetaren. Om det var på grund av Aili eller berodde på att stycket var slut som han slutade vet inte Matte. Men trumpetaren tystnade före Aili. Lapska Vallhundar är som bekant lättskallade och just där och just då hade Matte önskat att de inte är det.
Så småningom var de båda familjegravarna och minneslunden beökta och den lilla blöta gruppen hade gått hela slingan runt och tillbaka till bilarna. Aili torkades av med handduk och slog sig till ro i bilen. Färden gick till Djursholms Centrum och fiskrestaurangen och här var Aili inte välkommen. En tradionsenlig gemensam familjemåltid att samlas kring efter kyrkogårdsbesöket. I en orolig tid i en åter orolig värld känns traditioner och famijeband än viktigare att värna om känner Matte.
