På måndagen tog Matte och hundarna en halv långpromenad i området. Skallen sa långpromenad, men kroppen röstade för en kortare variant. Gråväder, hög luftfuktighet och en kall vind. Ruggigt och det gicks ju en hel del under söndagen. På tomten var det inte heller skönt att vara. Men lite frisk luft och kroppsrörelse blev det trots allt. Hundarna valde lä uppe på trappen när de fick välja.
Matte är inte vidskeplig och tror inte gärna på sådant som inte kan bevisas. Två fötter i myllan. Men allt mer kommer veterinärens avskedsord upp i medvetandet. Efter ett lite oengagerat ultraljud där dräktighet konstaterades hos Modji. Med åtminstone ett tickande hjärta, utbrast veterinären: "Det behöver inte betyda någonting. Mycket kan hända! De kan resorberas!"
Jovisst, Matte vet. Det hände snett över vägen för ett par år sedan. Det börjar kännas som en förbannelse. Onda ögat! En kanonkille att få ha som pappa till Modjis knytt, många bra parningar, konstaterad dräktighet. Hur bra kan det få bli! Det behöver inte bli något bara för det. Matte vet. Varför avsluta ett lyckat ultraljud med dessa ord?! Sant förvisso, men sagt med klämkäck röst blev det så fel.
Som tur är visar Modji fortsatt tydliga tecken på dräktighet. Under måndagen harklade hon sig en del när hon låg ner. Hon valde att gå undan från brasvärmen och hon var aningen orolig. Sökte stöd hos Husse och Matte. Sträckte ryggen och visade att något inte var som vanligt. Hon såg lätt undrande ut. Med stor säkerhet är det små fosterrörelser hon börjar känna. Modji går nu in i den sjunde veckan och snart bör även Matte kunna känna att det spritter i magen på Modji. Ett lugnande tecken.