Fredag.
http://www.slk.nu/?p=6&a1=3&a2=10777
2 sidor.
Här på forumet på den ännu existerande rasklubben Svenska Lapphundklubben - SLK avspeglas en önskan om information rörande vad som sker i klubben! Man vill, fullt förståeligt veta hur det blir med nyligen inbetalad medlemsavgift, om klubben upphör att existera. Det vill Matte också, som betalade in årsavgiften i juli. Rimligt vore att den överförs till respektive nya rasklubbar.
När medlemmarna i AK-Lapsk (Avelskommittén för Lapsk Vallhund) ser sig tvingade att själva gå ut på detta forum för att efterlysa information från sin centralstyrelse så tar man sig för pannan! Nog trodde Matte och förmodligen fler med henne, att Centralstyrelsen i SLK håller klubbens tre avelskommittéer informerade! När det är en realtitet att separata rasklubbar kan komma att bildas! Inte på något vis en utopi! Men deadline har som sagt passerat och inom kort hålls ett möte i SKK om klubbens framtid. Det sticker i ögonen att avelskommittéerna av CS hålls lika ovetande om vad som sker, som samtliga medlemmar i övrigt. Även från grannlandet i Öster, rasens ursprungsland, är man mycket undrande. Liksom från våra övriga grannländer. "Vad håller ni på med i Sverige?" Alla har som sagt inte ens vetat om att klubben är i kris och varför.
Om merparten av bekymren är relaterade till rasen Svensk Lapphund och dess uppfödning och olika takar och pakter där, är en separat Lapsk Vallhundklubb nog inte så tokigt. Med engagerade personer i ledningen och en framtid där Lapsk Vallhund en gång för alla klassas som en arbetande hundras! Inte en robust sällskapshund som "trivs i skogen med en aktiv familj". Tvingas man till någon form av bruksprov/ett vallanlagsstest, måste aveln styras i en riktning där de goda arbetsanlagen bevaras för framtiden. Alla som vill ha en Lapsk Vallhund passar inte att ha en Lapsk Vallhund. Uppfödare blir man så snart man parar sin tik för att "det vore så kul att ha en kull valpar och det är bra för tiken". Utan att besitta alltför stora kunskaper om rasen. Inga som helst erfarenheter av att arbeta med en Lapsk Vallhund.
Matte och hundarna tog en rask promenad på vägarna i området och Matte konstaterade att det var ett tag sedan nu som "Argschäfern" stod uppe på sin veranda och skällde ut passerande med ihållande och grova skall. Andra tikar hatar hon. Kommen lös är hon ett hot. Lapsktrion gick mer avslappnad förbi hennes revir. En Schäfer i stort sett jämnårig med Násti. Skäller hon ut tikarna i hundhimlen numera? Eller så är hon bara på semester. Men ingen av de tre Lapska sneglade upp mot huset vid passagen. Ovanligt.
En tur ner på byn för några ärenden blev det på eftermiddagen och till middagen kom vänner på besök. Uterummet höll värmen fint även när solen gått ner och vännerna vände åter till sin lite större stuga i en annan skog. Två gamla rid och hundkompisar pratade minnen och insåg att åren ramlat iväg i en rasande fart. Härliga minnen! Inga gemensamma långturer till häst att tänka på längre. Det var då. Åren sätter spår. Men ännu minns de båda tanterna hur kul de haft tillsammans, under vilda galopper i sandtaget och över stubbåkrarna!
En gammal vän i Mattes familj yttrade på "hemmet" :"Det var ju nu jag skulle leva på mina minnen - men nu minns jag ingenting längre!"