Tisdag 2.9
Husse och hundarna lämpade av Matte utanför sjukhuset och återvände hem för en skogspromenad i det underbara sensommarvädret. Násti och Modji gillade läget och klarade sig bra utan Matte. Aili har inte varit separerad från Matte så här tidigare och gick senare runt och letade efter Matte. Förgäves. Gullungen gillade sedan läget och allt flöt på.
Matte instalerades i ett rum och hade lite tråkigt, varför hon senare gick ut och njöt av kvällssolen med en fika och lite godis på en bänk utanför entrén.
Onsdag - lördag.
Matte hade turen att vara först ut på morgonen i raden av väntande. Fem operationer under en dag skulle doktorn göra. Blandat höfter och knän. Mattes doktor är chef för kliniken och är eftertraktad uppenbarligen. Mycket gott rykte! Han kom in och informerade Matte om val av protes och operationsmetod. En "ungdomsprotes" i plast som skall växa fast i benet. Inget cement alltså. Förbehållen dem med stark benstomme och rörliga liv. Han föredrar att operera med ett stort bakre snitt för god överblick. 20 centimeter. Vilket innebär att inga muskler eller senor kapas. De förs bara åt sidan. Matte kände sig utvald!
Förberedelserna gick snabbt med ryggbedövning och lätt narkos och rätt som det var låg Matte åter i sin säng på rummet. Mådde rätt bra, men lite småilla samtidigt och hade ingen som helst känsel från midjan och neråt. Så spydde Matte. Helt oväntat på tom mage. Inte kul. Vartefter kom känseln i benen tillbaka och därmed kom smärtan. Matte fick morfin. Matte spydde. Matte fick middag. Var hungrig och åt pannbiff. Syrran kom med mer medicin. Middagen kom upp. Ingen förstod varför. Matte fick mer ont. Fick mer morfin och spydde. Då kom någon på att prova syntetiskt morfin. Matte spydde. Slutsats: Matte tålde inte morfin av något slag! Kul! Smärtan tilltog och Matte saknade smärtlindring.
Den första natten var kämpig. Slangar in och ut överallt och väldigt ont. Pipande mätare av blodtryck varje kvart. Inget sova. Ont. Till slut fick Matte, delvis på egen begäran, Voltaren. Mindre ont. Skönt.
Redan första kvällen hade alla nyopererade jagats upp för lite gående med gåbord. Man hängde över och hasade sig framåt. För undvikande av proppbildning. Redan morgonen efter gick det lättare att stå på det ben där en stor protes nyss slagits in i benmärgen, i ytan efter en avsågad höftkula. En kapsel var fastskruvad och cemeterad i höftbenet. Ofattbart märkligt att det gick överhuvud taget! Kändes det som.
Dagarna var noga styrda med en stegringsplan som kändes orealistisk. "I morgon skall ni träna med två kryckor." "Nu måste ni klä på er egna kläder och gåträna regelbundet under dagen." "I morgon kväll skall ni träna att gå i trappor så att ni kan åka hem på lördag!"
Det kändes helt vansinnigt när sköterskan pekade på en äldre dam som gick fint med kryckor utanför salen och talade om att dagen efter skulle vi gå lika bra! Matte och rumskompisen begrep nog att det var pensionerade syrror som extraknäckte som demonstrationsobjekt för att sporra de nyopererade!
Men alla visste vad de pratade om! På fredagkvällen satt Matte och rumskompisen påklädda och tittade på TV. Efter att ha gått både uppför och nerför ett flertal trappsteg. För övrigt hade Matte turen att få dela rum med en nästan lika gammal "hundtjej" även med hästförflutet och boende i en liknannde liten stuga i skogen. Båda ville ha fönstret öppet dygnet runt i värmen och båda hade mycket lätt att flamsa och skratta åt sin egen oförmåga och hela situationen. Från sal 8 ekade skratten under ett par dagar! Doktorn kom in och skulle visa Matte fotot på hennes blankslitna ("grav artros") avsågade höftkula på begäran. Ingen ovanlig önskan! Man vill se vad som orsakat sådan smärta så länge! Han letade efter rätt bild i mobilen mumlande: "Jag har ju så många kulor så jag har lite svårt att hitta". Varpå rumskompisen blixtsnabbt inflikade: "Men två av dem vet du väl var du har?!" Doktorn log snett, lätt överraskad, men fann sig snabbt. Stämningen var med andra ord god.
På lördagförmiddagen tömdes avdelningen på de åtta kvarvarande patienterna. Matte hade sovit som en stock och vaknade utsövd efter åtta timmars obruten sömn. Orörlig, med kuddstöttat ben. Underbart! Husse och hundarna hämtade. Matte kördes i rullstol till bilen med kryckor och olika sittdynor samt en griptång. In i bilen gick bra. Stegringsplanen fungerade perfekt. Inga problem, inte ont.
Mötet med hundarna förbereddes väl, för att Matte inte skulle bli omkullslagen eller få ett slag mot det opererade benet. Matte hade tre grisöron i handen, satt på stolen utanför ytterdörren och hade kryckorna korsade framför sig. Hundarna släpptes ur bilen och rusade upp på verandan. Fick sina grisöron och drog iväg ut på tomten. När de ätit färdigt blev hälsandet en hövlig och rätt repektfull historia av tre signalkänsliga hundar. De där käpparna är det bäst att man passar sig för!
På eftermiddagen kom en granne över med fin blomma och fikade. Kvällen var som vanligt. Matte slocknade i fåtöljen. Vaknade och pallrade sig med rätt stor möda i säng. Sov hela natten utan värk och vaknade på söndagmorgonen utsövd och full av energi!
Söndag.
Matte körde sitt gympapass och tränade sedan i verandatrappen. Vilket ben skulle vara först uppför och nerför? Det måste fastna i ryggmärgen. Upp och ner sex gånger. Sedan en tur runt gräsmattan för lite "blomprat". En ljuvlig plats för rehabilitering! Hundarna var avvaktande inför Mattes egendomliga och förändrade rörelsemönster. Respektfulla och hänsynsfulla.
Två kryckor i sex veckor. Inget höftböjande mer än 90 grader. Inget allt möjligt. Allt svårare ju piggare man blir. Man måste tänka till så att inga regler bryts. Matte måste använda griptång för att kunna klä på och av sig. Strumppåtagare.
Matte ville ta tillvara denna soliga dag, efter att ha tvingats vara inomhus flera dagar. Husse tog med golfklubborna och tränade slag vid golfklubben och Matte satt på en bänk och läste. Därefter lunch. Parkeringen var full och folk var sommarklädda! Så skönt! Gåträning med kryckorna tillbaka till bilen längst bort på parkeringen.
Husse tog en väldigt lång promenad med hundarna därefter. Runt sjön Hoven. Matte läste och telefonpratade med kompisen som fått ett nytt knä på samma plats vid samma tid som Matte fick en ny höft. Blev aldrig rumskompisar.
Matte har dragit ett flertal vinstlotter de senaste dagarna:
Rätt tidpunkt för operationen. Rätt klinik. Rätt läkare. Rätt protes. Rätt operationsmetod. Rätt rumskompis.
Utgångsläget för rehabiliteringen känns bra. Matte är taggad. Hundarna har vant sig vid situationen och Aili försöker åter komma upp i Mattes knä. Där får hon inte vara längre. Det känns väldigt kymigt! Aili ser OERHÖRT ledsen ut när Matte avvisar henne och bara tillåter ett huvud på låret för kel. Aili vill upp mot ansiktet och Matte vill snusa på Ailis kind! Måtte Aili fortfarande vilja komm upp i Mattes knä till jul!
Tack alla för uppmuntrande tillrop och lyckönskningar! Såååå uppskattat och värdefullt! 