Söndag.
Lördagen var en dag då det snöade ymningt och hundarna var måttligt roade av att vistas ute. Efter lite tafatt och oengagerad lek på tomten några minuter ville de in. Blöt snö. Dålig sikt. Ruggigt. En sprakande brasa i stugan lockade mera. Vilket fick slyngeln Dima att blomma ut under söndagen. Energiöverskott. Uppdämd energi. Rastlöshet. Glömska på många fronter. Selektiv hörsel och rätt charming trots allt. En pubertal slyngel i sitt esse.
Matte tog en långpromenad på nu åter isiga och lätt snöiga vägar. Blöt snö frös och kördes till under lördagen och i hjulspåren var det endera is eller barmark. Icebugs på fötterna var ett måste. Dima hade glömt hur man går i koppel större delen av sträckan. Fina hundmöten var ett minne blott. Dima ville vara överallt på en gång och han kastade sig mot Matte när kopplet kändes för kort. Med andra ord - Dima var tillbaka där han var på den första promenaden med Matte i området. Sjövild. Inte helt olikt hur en tvåbent tonåring kan bete sig. Oerhört mogen och vuxen ena dagen och ett litet barn nästa. Den stora skillnaden är att en pubertal hund inte är tonåring lika länge som de med två ben!
Dima inledde promenaden med att strax utanför reviret plötsligt, i en explosion av energi, tackla Matte med en bredsida i revbenshöjd. Matte såg det inte komma men stod stadigt och Dima slog emot Mattes armbåge, varpå kraften vändes mot honom själv och han dammade i backen på sidan. Med ett aningen förvånat uttryck i ansiktet. Man gör sina misstag. Denna inledning av dagens långpromenad hindrade inte Dima på något vis från att fortsättningsvis lätta från marken lite då och då. Han hade glömt allt han lärt sig under de fyra månaderna i sin nya flock. Vid hundmöten ville Dima åter kasta sig emot andra hundar för att, i all vänskaplighet, hälsa på dem. Varför Matte fick ta tag i slyngeln och repetera flockreglerna för en trivsam promenad. Framför allt måste grabbhalvan ha fötterna i marken! Att rätt som det är kasta sig mot koppelhållaren är absolut förbjudet.
Efter en timmes promenerande i relativt rask takt med krav på ordning och reda, hade Dima gradvis kommit ihåg reglerna. Matte styrde upp både gåendet och hundmötena och nog kom Dima ihåg när han tänkte efter. Promenaden avslutades i harmoni och det var nog inte bara Matte som uppskattade att Dima höll sig på marken och lyssnade på Matte och uppförde sig väl vid hundmöten. Aili slapp intrasslade koppel när Dimas minne kommit tillbaka. Den sista energiexplosionen kom hemma på tomten. När Dima tokrusade i snön varv efter varv. Inledningsvis hängde Aili på, men sedan fick Dima rusa runt ensam. Han gjorde dock Aili och Matte sällskap när de drog sig mot ytterdörren. Efter en paus återvände Matte och hundarna ut. Lite snö bhövde skottas undan innan ny kommer under tisdagen.
Ett möte halvvägs fick inte Dima att reagera så mycket, däremot Matte. Först dök en liten Terrier upp ensam i en korsning. En lina släpade på marken. Sedan kom en husse. Matte avvaktade och väntade på att hunden skulle halas in eller fortsätta åt något håll i T-korsningen, innan hon ville gå vidare med sin hundduo. Matte väntade. Hundana väntade. Hussen gick helt i stå. Mitt i korsningen. Matte pekade från långt håll att hon ville svänga vänster. Hussen började röra på sig. Halade in linan. Tappade linan. Terriern ville till Dima och Aili. Huruvida hussen även skulle försöka hålla i en mobiltelefon såg inte Matte, men helt tydligt hade han fullt upp, för få händer och han tappade den långa spårlinan upprepade gånger, när han försökte samla ihop den. Matte väntade. Till slut flyttade spårlinetrasslaren på sig och fick med sig hunden och ställde sig ännu mer mitt i korsningen?!
Det gick inte att passera någonstans. Handfallen stod han där med spårlinan intrasslad runt sig själv och hunden som trots allt fått ett begränsat rörelseutrymme. Matte väntade. Då tog killen hunden i nackskinnet och bar den hållen ut ifrån sig på rak arm ett par meter. Trasslade in sig igen, satte ner hunden. Lyfte upp den igen och nu i skinnet mitt på ryggen och sedan gick han vidare med hunden buren i skinnet!
Där brast det för Matte. Som tyst stått och väntat på tillräckligt med utrymme på vägen för ett bra hundmöte. Det blev för mycket att se den lilla hunden, som inte gjort något galet alls, bli buren i skinnet över ryggen. Som en bestraffning. Som vore hudkostymen ett användbart handtag. Att bära en hund i skinnet är inte tillåtet. Det är smärtsamt och det orsakar bristningar. Matte kunde inte hålla käften. Ekipaget var okänt för Matte. Varken hund eller husse kände hon igen. Den andra nya hunden i området på denna promenad. Det är väldigt hundtätt här nu.
Foton på en energistinn Dima som älskar snön!
Klicka för större bilder.
