Fredag.
Ännu en mycket blåsig dag. Nu med ymnigt snöfall! Det snöade hela natten och det fortsatte hela förmiddagen och Husse fick plocka fram snöskyffeln igen. "Aprilsnö är fåragö" fick Matte lära sig under uppväxten av sin mor, som i sin tur växte upp på en gård. Där livet kretsade kring vädret och av någon orsak var det alltid fel väder just då och för just det. Enligt hennes erfarenhet, av sin fars ständiga väderprat att döma. Men - snö i april var lika bra för grödorna som fårgödsel tydligen! Det tar Matte fasta på och gnäller inte. Snö tränger långsamt ner i marken till ytliga rötter som behöver vätska för att växa. Till skillnad mot skyfall som bara spolar bort jorden!
Som utlovat upphörde snöfallet gradvis mitt på dagen och solen fick det vinterlika snötäcket att snabbt minska. Lapskflocken begav sig ut och Mattes lekbehov tillfredsställdes medan Husse tog med hundarna ut på en skogspromenad. Av snön på altanen blev det en liten snögubbe och den kan beskådas på startsidan/förstasidan. Framåt kvällen återstod inte så mycket och den kunde illustrera vad som gäller nu mer än någonsin: Lev i nuet och ta vara på dagen som i dag är!
Lördagen skulle bli en solig dag och så blev det! Ryggsäcken packades med fika, stavarna lastade in i bilen och Lapskflocken begav sig till golfbanan ännu en gång. Tagande även denna dag tillvara innan banan öppnas för golfare. Här låg vinden på mycket hårt, vilket blev en överraskning. Vinden pressades ihop i en dalsänka och flaggorna vid klubbhuset piskade rakt ut från stängerna. Många golfare var ute på den lilla banan och golfar man kan man leva på som vanligt, med stora sociala avstånd, motion och frisk luft. Vilket man kan även som hundägare. Det är en ynnest att ha ett intresse som fungerar fint i flunsatider som denna. Man kan bevara lite normalitet i tillvaron, när mycket känns onormalt. Något att hålla fast vid när mycket är på glid och ovisst. Som livet självt.
Husse och Matte traskade på bortåt den sydligaste delen av banan och Matte valde den längre sträckningen med hundarna, när Husse valde att gena över och vänta i viloläge på resten av flocken. Matte vill få ut maximalt av gåendet och gjorde upptäckter i banans ytterkant. En trevlig och en mindre trevlig. Välbevarade rester av ännu en jordkällare som visade på ytterligare en bosättning i området och en mängd uppryckta stängselstolpar och blå balsnören, som omgärdat en green under vintern. Nu låg de slängda i en enda hög och de långt utdragna snöröglorna tydde på att djur trasslat in sig och dragit iväg mot skogen strax intill, intrasslade i snören! Högen låg en bit ifrån greenen och hade glömts bort vid uppstädningen inför den första öppningen i januari. Den har legat alldeles för länge och varit farlig för djurlivet. Matte drog ihop allt och välte en soffa över som skydd. Klubben kommer att meddelas för bortforsling av detta så snart som möjligt. Modji och Aili slog sig ner och väntade.
Vandrandet fortsatte söderöver mot det sydligaste hålet och Matte tyckte att hon hörde glassbilens trudelutt? I riktning mot skogen och naturreservatet. Här där Matte kände sig som varande långt bort från civilisation och trafik och annat störande naturupplevelsen. Igen hördes denna glassignal och nu var det stensäkert. Den blå bilen fanns alldeles för nära! Nog för att vinden var sydlig och där fanns hus och vägar, men inte såååå nära! Koll med gps visade att avståndet var stort, men inte var det jättelångt till den nordligaste vändplanen vid grusvägen inne i naturreservatet och där finns det hus. Allt vill man inte veta och att det ändå var så nära ville Matte alls inte veta. Någon form av anticlimax blir det att höra glassbilen signalera när man tänker att man är ensam långt ute i naturen.
Flocken återförenades och nu var det fikadags. Ljuvligt var det i lä och fikapausen fick bli lång och njutningsfylld. Lä fanns det inte gott om och det gällde att ta vara på tillfället!
Ut i blåshålet mellan höjderna traskade flocken och långt bort baköver startades bevattningen av gräsytorna! Höga vattenpelare syntes mot himlen. Det gällde att sätta lite fart för att inte hinnas ikapp. Ner mot Hundsjön i motvind vandrade flocken och på andra sidan sjön vid en pumpstation syntes en bil och en person. Matte och hundarna gick längs kanten där bevattningsmunstyckena doldes i gräset. Fullständigt överraskande började vattnet spruta ur bara de munstycken som omgav Matte och hundarna?! Varken bakom eller framför skulle det vattnas. Bara EXAKT där Matte, Modji och Aili befann sig. Personen vid pumphuset vid stranden fanns kvar. Så snart Lapskflocken lämnat den sista vattenstrålen stängdes bevattningen av. Att inte tro att mannen vid pumphuset var inblandad och hade roat sig lite extra känns svårt. Inte för att det gjorde så mycket, hundarna brydde sig inte det minsta och Matte hade en bra och vattentät jacka på sig. Om det var så kul att bevattna hundar och hundägare så bjuder Matte på det. Husse klarade sig nästan helt undan. Det finns värre än att bli lite blöt och fick någon skratta så gärna för Matte.
På kvällen fanns bara en liten kon kvar av snögubben, som smält i solen. Fotot finns kvar och fin var den en stund i alla fall.
Carpe Diem! Var rädda om er och varandra!
