Matte har i dag, torsdag, fått bekräftat att de spår som Matte och hundarna hittade i går på golfbanan, kom från vargar.
Länsstyrelsens vargspårare stack ut och kollade spåren i går i skymningen och vid midnatt skickade tikens sändare en positionsangivelse från området. Genom skogen är det endast 5 kilometer, raka vägen, från det lilla huset i skogen där de Lapska bor med sin familj, till den plats där de Lapskas väg korsade vargarnas.
För Matte innebär detta nya kunskaper. Matte har nu sett helt färska vargspår och Matte har sett hur de Lapska reagerar när de träffar på färska vargspår, samt en färsk revirmarkering av varg. Matte har valt att bo ute i skogen på grund av ett stort naturintresse och djurintresse. Då vill man naturligtvis ha så stor kunskap som möjligt, när det gäller att tolka det man ser i naturen. Matte vill också fördjupa sina kunskaper i att "läsa" och förstå sina hundar. Gårdagens upplevelse var nog den intressantaste naturlektionen hittills! Modjis agerande, när hon såg frälsarkransen sticka upp ur snön i anslutning till vargvittringen, var mycket talande. En synnerligen vaksam och skärpt hund. Men inte rädd. Modji var väldigt taggad och ville följa vargarnas gemensamma spår, tillbaka in i skogen. Med stor sannolikhet hade Modji stuckit efter vargarna, om hon hade varit lös. De hade ju spårat väl och Modji är inte så tung. Gázzi och Násti var uppmärksamma. Inte mer. Vargar är hunddjur. De Lapska har säkerligen känt vargdoften tidigare. Men då på större avstånd.
Nu vet Matte alltså med säkerhet, att gårdagens bilder på färska tassavtryck kom från Rialavargarna. Samt att en av dem var tiken som nyligen löpt. Eftersom det endast är hennes sändare som fungerar. Hanens sändare är ur funktion.
Matte hade tänkt återvända med Násti och Modji under torsdagen, för att ta reda på om vargarna möjligen blivit stående i skogskanten för att spana på hundarna. Men en bitande iskall vind lockade inte till en skidtur över stora, öppna ytor. I stället fick det bli en långpromenad på vägarna i området. I lä från höga granar, som nog är karaktärsträdet för området. Det finns väl inte en tomt här, som saknar några jättestora granar. Åtskilliga hus är helt gömda bakom jättegranar. Framför Husses och Mattes hus står två rejäla granar och erbjuder skydd för småfåglarna, som flockas vid fågelbordet. Duvhöken lyckas ändå ta sin tribut ibland.
Det var påfallande många rådjurspår kors och tvärs över vägarna. Rådjuren har problem med att komma av vägarna, på grund av de mycket höga och kompakta plogvallarna. När de väl kommer över sjunker de ner mycket djupt i det tjocka snötäcket. Deras fötter och ben är inte gjorda för dessa snömängder. Maten ligger dessutom djupt begraven under snön. Som en bit ner är kompakt frusen. Rådjuren är nu ett ganska lätt byte för vargarna. Livet i naturen en snörik vinter, är sannerligen ingen dans på rosor. Men relativt lättläst.
http://www.de5stora.com/omrovdjuren/varg/spar/
Tillbaka