Torsdag.
Hela förmiddagen ligger Lapskrevirets framsida till största delen i skugga och när vinden pinade och plågade, enligt Husse som gått morgonpromenad till brevlådan, avvaktade Matte med att gå ut. Modji och Aili valde att ligga i uterummet som var kyligt men inte blåsigt.
När Matte och hundarna väl drog sig utomhus värmde solen både gräsmattan och bäcken. Båda hundarna rusade raka vägen ner till bäcken med spetsade öron och höga svansar. Förväntansfulla! Där stod de sedan jämte varandra och spanade ner i vattnet med sträckta halsar. Aili gnydde av återhållen energi och viss frustration, när hon inte kunde lokalisera någon snok, trots att nosen var full av doften. De patrullerade tillsammans längs bäckfårans hela sträckning över reviret, för att hitta någon av snokarna som brukar tillbringa mycket tid här. Till slut blev Modji stående med spänd kropp och fixerad blick mot en punkt mitt i bäcken. Aili anslöt från andra sidan, men ingen gav sig ner i det nu ganska grunda vattnet. "Inte röra snoken! Försiktigt!" Upprepade Matte som ett mantra och båda hundarna respekterade detta. Egentligen ville de väldigt gärna krafsa i de steniga bäckkanterna, där håligheter finns för både snokar, grodor och paddor att söka skydd i. Den första överkörda paddan såg Matte nyligen på vägen utanför efter regn. Snokarna har ökat i antal i bäcken under de sextorn år flocken bott här och grodor och salamandrar har minskat drastiskt. Ett forskningsprojekt pågår i bäcken och när tillståndet kontrollerades för en del år sedan var det gott.
Hela eftermiddagen tillbringade Matte i bäcken, byggande upp nerrasade naturstenkanter. När flödet är högt och kraftigt spolas sand och jord bort och stora stenar välter ner från kanterna. Nu jobbade Matte med att återställa kanterna med gamla och nya stora stenar. Trappstegen ner mot vattnet måste också få en stabil avslutning under vattenytan. Under tiden höll Modji noga koll på snoken som måste befinna sig ett par meter från Matte, någonstans bland stenarna. Aili avvaktade hoppandes på mer snokaktivitet, liggande i viloläge bakom mor sin.
När Husse sedan tog med båda hundarna på en skogspromenad, kände Matte att hon rätt som det var kanske kunde få något slingrande mellan fingrarna, när hon lyfte stenar från botten. Modji och Aili kollade snokläget direkt när de återvände och vad Matte kunde se hade snoken dragit vidare. Social isolering är ju inte så kul, men med två hundar och minst en snok, samt tre återkommande ringduvor, många återkommande och orädda koltrastar och skator samt mängder med kvittrande småfåglar är man inte ensam. För att inte glömma de många humlorna och fjärilarna! De många citronfjärilarna bland de blå scillorna är som en utbredd flagga i slänten!
Dagens rapportering om sjukdomsläget i regionen är skrämmande. Men inte alls oväntad. Redan för många år sedan larmade personal på äldreboenden om underbemanning och dålig utbildning. Dåliga anställningsförhållanden för många. Vinstdrivande verksamheter när privata bolag tog över ruljansen och LÖNSAMHET blev ledordet. Inte omsorg om de gamla. Politikerbeslut! Månne man lär sig något innan det är Husse och Matte som är boende på ett äldreboende...
Man får göra vad man kan för att klara sig själv. Boosta immunförsvaret och djuuuupandas! Motionera lungorna ända ner i botten så att de inte klibbar ihop och dör ihop med resten av den syrefattiga gamla kroppen under svåra plågor i ensamhet.
Lev i nuet men se framåt med positiva glasögon. Det är inte så lätt att vara människa. Inte hund heller om människorna den är beroende av inte har det bra. På olika håll i världen får man bara gå utanför dörren en gång per dag - med tillstånd. Hundarna får nog lära sig gå på låda?
Var rädda om er och varandra! Håll avstånd i alla lägen! Värst smittar man tydligen "0,7 dygn innan man får symptom" enligt nyhetsrapportering på TV på torsdagkvällen.
Bänk anpassad till rådande läge.
