Tisdag - Valborgsmässoafton.
Det hade nu gått en vecka sedan provtagningen på Mysjkin förra måndagen. Matte har fått flera kommentarer angående Mysjkin och när man hört hans ålder har rådet varit: " Ta bort katten!" med emfas. Samma råd fick Matte när Mysjkin fått sitt första krampanfall, hösten 2011. Matte lydde inte råden utan tog katten till veterinär. Med epilepsimedicinen Fenemal har Mysjkin levt ett bra liv och han har varit helt besvärsfri sedan i juni 2012. Nu hade kramperna kommit tillbaka, om än som mycket lindriga och mycket korta anfall. Provet för en vecka sedan visade på för högt antal vita blodkroppar och Mysjkin fick antibiotika. En infektion kunde påverka upptaget av Fenemal. På en gammal katt krånglar njurarna ofta och det är inte helt ovanligt att det är detta som avgör kattens slutliga öde. Njurarna lägger av. Även levern kan börja krångla. Matte ville veta. Var njurarna eller levern på väg att ta slut, skulle det bara finnas en sak att göra. Låta Mysjkin somna in.
På tisdagen ringde Matte alltså till mottagningen för att få veta. Svar: "Nivåerna av Fenemal var alldeles för låga. Dubbla dosen! Sköldkörtel - bra, njurar - bra, lever - bra. Kolla Fenemalhalten om 4-5 veckor." På fråga om något medicinskt tillstånd kunnat orsaka Mysjkins vilsekommande, blev svaret att den låga halten av Fenemal kunnat orsaka ett förvirringstillstånd. Mysjkin har den sista tiden börjat verka lite lätt förvirrad, så det kändes som en trolig orsak.
Sedan Cockermattes ena katt setts bli jagad av räven härom morgonen, hålls Mysjkin inne av fler skäl än tillfällig förvirring. Han har den senaste tiden ändå inte gått längre än in under lillstugan för toalettbesök. Mysjkin sitter gärna på glasverandan jämte Modji och håller koll över vägen och granntomterna, bakom fördragen glasdörr. De bästa av vänner håller ihop.
Naturligtvis kan Mysjkin inte leva hur länge som helst. Men bara det faktum att han fyller 18 i slutet av maj och att han fått tillbaka kramperna kändes inte som ett försvarbart skäl till att ha ihjäl katten. Icke förty klarade han att vandra väldigt långt bort och han klarade en natt med två minusgrader och han klarade att skaffa hjälp för att få komma hem. Han sökte upp en kattvänlig person. Mysjkin lider inte som han lever nu. Därför tänker Husse och Matte låta honom få hänga med ett tag till. Även om andra avlivat sina katter redan vid det första krampanfallet, utan att ta prover och utan att testa med Fenemal.
Hundarna fick en skogspromenad, när Husse och Matte tog sig an uppgiften att röja bort nerfallna talltoppar från den gärna promenerade stigen, förbi den gamla mopperamen - mopperundan. Samma stig som frekvent nyttjades av den numera till Värmland utvandrade varghanen. Korkat val tycktes till en början. Men här i reviret har nu två vargar försvunnit spårlöst. Så han gjorde nog ett bra val när han drog till Hagfors. Husse hade med motorsågen och Matte släpade grenar och kvistar. Stigen var bitvis totalblockerad och promenaderna tog en evinnerlig tid, när man skulle tråckla sig förbi i den mycket kuperade terrängen. Stigen nyttjas endast av Lapskfamiljen, Cockerfamiljen och Wachtelfamiljen. Nu kan man vandra där obehindrat igen!
Någon valborgsmässoeld blev det inte på kvällen. Ansvarig i samfällighetens styrelse hade av någon outgrundlig anledning förbjudit en brasa på den i åratal använda platsen. En kortklippt gräsyta på en slänt ner mot Långsjön. Nu var allt ris upplagt på en synnerligen olämpligare plats. En "äng" där något gräs inte slagits sedan urminnes tider och förnan är midjehög. Mitt inne bland husen och nära Lapskfamiljens hus. I den mycket kraftiga vinden och med högt och gammalt gräs ända inpå, var det otänkbart att tända på. Tack för det. Vinden låg i riktning Lapskfamiljens hus. Små trähus brinner lätt och fort.