Så kom då Mormor hem igen från sjukhuset på fredagen. En mycket lycklig och tacksam Mormor fick äntligen lägga sig i sitt eget sovrum. Nu i en nyligen inställd sjukhussäng.
Men det var väldigt vad det var svårt för vissa att få ihop detta. Hem skulle hon ha åkt med liggande transport och sedan skulle hon ha burits uppför en trapp. Hem kom hon i en vanlig bil och kördes i en vanlig rullstol. I ösregn, utan ytterkläder och utan skor... Chauffören ryckte på axlarna och upplyste om att han inte kunde få upp henne till sovrummet ensam. Nu gick det att köra rullstolen, i ösregnet, runt och upp bakom huset, då det är ett souterränghsus. Köksdörren var bred nog som tur var. Därefter kom distriktsköterskan och då visade sig viktig medicin saknas. Matte fick inte ut den på apoteket. Vårdcentralen kunde inget göra. Annan anhörig fick fortsätta jaga medicin under lördagen...
Men en lycklig Mormor var hemma!
De Lapska hade fått en promenad på morgonen och sedan fick de stanna hemma. Husse tog hand om hundarna när han kom från jobbet. Matte blev sen.
På lördagen for hela familjen till Stora Vika för att förbereda lagtävlingen om en månad. Ett besök gjordes i kalkbrottet som är en skyddad lokal för sällsynta fjärilar. Matte passade på och hade lite simskola med Modji i den stora sjö som ligger i botten av brottet. Vattenlek är det enda tillfälle då Matte kastar pinnar till sina hundar. En lättskallad hund blir lätt ett skällande stresspaket av pinnkastning. Är Mattes erfarenhet. Pinnkastning i vatten är inget undantag, men där hittar inte Matte så många alternativ för att locka hunden att simma ut ordentligt från en strand. Nu försöker Matte vänja Modji vid att våga ge sig ut direkt på djupt vatten, från klippor på okända platser. Modji frustrationsskällde väldigt mycket, men vågade också ganska mycket.
Innan hemfärden passade en del av gruppen på att träna i verkstaden. Det var där som Modji förmodligen gick vilse på sommarlägret. Borta var hon under ett sök. Länge! Hon hördes då och då jobba i övervåningen och dök rätt som det var upp från ingenstans. I byggnaden finns tre olika trappor mellan våningsplanen och går man uppför en och nerför en annan kan det bli lite svårt att orientera i alla rum. På lördagen fick Modji tre figuranter i hela byggnaden. Matte visste inte var figgarna var gömda. En av figuranterna visade sig sitta högs uppe i den smalaste och brantaste trappen. En gallertrapp som stängts för med en skiva som ett lock upptill. Uppifrån ser då golvet helt ut, så när som på smala springor runt skivan. Modji lokaliserade figuranten uppe i trappen. Hon sprang upp, men kom inte längre än till figurantens kängor. Modji vände då och sprang ner, varpå figuranten förväntade sig att Modji skulle göra så som de flesta hundar gör vid den legan - placera sig nedanför trappen och skallmarkera. Men icke. Modji försvann snabbt därifrån! Figgen trodde då att Modji sökte efter en annan figurant. Inte det heller. Modji kom helt klart ihåg hur byggnades såg ut sedan i somras! Hon tog sig upp på övervåningen via en annan trapp, letade rätt på sin figge i trappen, ställde sig rakt över hans huvud och stoppade ner nosen i en springa mellan golv och täckande skiva. Där skallmarkerade hon mycket bra! Allt hade gått mycket fort och först nu när Modji skällde, kunde Matte lokalisera sin hund och skynda fram till legan! Allas bedömning var att Modji till varje pris ville komma så nära figurantens huvud som möjligt! Hon nöjde sig inte med att bara komma fram till hans smutsiga kängor! Mycket duktig och väldigt speciell Modji!
Gázzi och Násti fick varsitt sök med en mycket svår figurant. Mitt i verkstadshallen klättrade Husse upp på en jättestor maksin och placerade sig uppe på hytten. Vittringen kom att slå ner överallt och den drev även in i intilliggande rum. Båda hundarna fick verkligen jobba, för att kunna fästa på vittringen och bestämma sig för en plats där de skulle markera. Men till slut löste de uppgiften.
På söndagen var det flyguppvisning med mera på Vallentuna flygfält. En årligen återkommande begivenhet. Modji var där förra året och även i år fick hon följa med som ensam hund i familjen. Träning! Gázzi och Násti har varit där så många gånger tidigare. Även Modjis kompis Sigge skulle miljötränas bland alla flygplan och veteranbilar, karuseller, barn, hundar och inte minst militärer med fordon. Hemvärnet skulle ha en uppvisning. Skotträning. De två juniorhundarna fick stå med alla smågrabbar på första parkett. Vinden låg mot hundarna, så de hade full koll på att det var människor som rörde sig i skogskanten. Skottlossning utbröt. Tilltagande. Först enstaka skott, därefter salvor med k-pist. Juniorhundarna tittade på de framrusande soldaterna. Ingen rädsla. Hundarna var omslutna av människor i alla åldrar och alla var lugna och orädda. Vilket smittade av sig. Så kom några pansarskott! Då backade Modji in mellan Husses fötter och blängde mot gänget som nu stannat upp framför henne. Avståndet till hemvärnsgruppen var anpassat för publik. Matte matade Modji med godis och kastade bitar på gräset framför henne. Strax hade Modji kopplat bort skjutandet och koncentrerade sig på godiset. Hon gick ända fram till avspärrningen och satte sig mellan två smågrabbar och fortsatte att titta på vad som skedde. Fortfarande avlossades ett och annat skott.
Ett par timmar senare gavs en repris av militärövningen. Då placerade sig Husse, Matte och Modji med Sigge och hans familj, uppe på en kulle aningen längre bort från avspärrningen. Strax innan anfallet kom, började Modji och Sigge att leka med varandra. Normalt får de inte leka i koppel, men nu var det naturligtvis helt idealiskt att de gjorde det! Skottlossning var inget som störde leken. Först när pansarskotten kom, stannade Modji upp och tittade mot gruppen på fältet. Men endast för någon sekund. Hon konstaterade bara att det hände något. Sigge och leken med honom, var avsevärt viktigare att ägna sig åt, än några gubbar som pangade! Mycket bra! De två juniorerna skötte sig utmärkt.
På hemvägen stötte Husse och Matte på en person som sökte hus här ute i skogen. Bland annat för att slippa koppel vid hundpromenaderna. Hundägaren upplystes om styrelsens önskemål om kopplade hundar, efter ett flertal incidenter. Alla lösa hundar är inte snälla längs vägarna här. Svar: "När jag kommer med min stora svarta hund brukar det per automatique bli så att andra flyttar på sig". Sagt av en Rottisägare.... Då vet man varför just den personen skaffat en Rottweiler. Det lär väl finnas fler som resonerar i samma banor dessvärre. Trist för alla som väljer rasen av andra skäl.
Tillbaka