På lördagen var det ett ständigt småskvättande från morgon till kväll! Det kom en skur och så just som man tyckte att det såg ut att bli uppehåll för ett tag, med blå himmel, kom det en ny skur från norr. Så höll det på hela dagen. Ut på tomten för att göra något, ut med hundarna, så öste regnet ner. Igen och igen. Uppehållen var så korta och skurarna också, att Matte och hundarna kom att tillbringa väldigt mycket tid under tak på glasverandan. I väntan. Passivitetsträning. Karantän. Träning det också. I att ha tråkigt och inte veta när något kommer att förändras. En vana för en räddningshund med förare. Men inte för Aili! Som vägrade låta hackspetten hacka ur märgen hur hennes märgben! Aili for ut och in och valde till slut att ligga kvar ute i regnet. Men under den relativt täta granen. Husse ägnade sig åt arbete under tak. Han staplade ved i vedboden.
Aili visade prov på vad som döljer sig innanför skinnet. Ett mini-MH-test. Matte hade ställt fyra ihopsatta kompastgaller, nu ihopvikta, mot räcket på den stora lillstugeverandan. Ailis och syskonens valphage. Aili fick en vittring och hade inte tid att springa ut på tomten och kolla. Hon reste sig mot räcket, varvid hon satte tassarna på bunten med kompostgaller. Detta såg inte Husse och Matte som befann sig utanför. Fyra kompostgaller brakade med ett skrammel i golvet och Aili rusade undan. Men bara fram till utgången. Där tvärvände hon och skyndade tillbaka för att se vad som hände! Redan innan hon kom fram yttrade Husse: "Det där har hon redan glömt". Vilket stämde gott. Aili kastade en blick mot högen av kompostgaller, som Matte reste upp och sedan försökte Aili åter komma åt att titta ut över räcket.
Husse och Matte kände sig oändligt tacksamma över att även lilltjejen förefaller vara en tålig typ. Att hon hoppade undan när något stort föll rakt mot henne var klokt. Självbevarelsedrift. Att hon var mer nyfiken än rädd var ett tecken på ett stabilt psyke. Tiden för avreaktion var oerhört kort. Det är avreaktionstiden som är måttet på stabiliteten hos hunden mentalt sett.
Bra läsning är tidningen Brukshunden nummer 2 2014 - Artikel av Peter Forsberg: "HUNDENS mentalitet". Avsnittet om avreaktionsförmåga.
"Med vilken snabbhet som hunden kan avreagera och normalisera sina känslor efter en känsloladdad upplevelse kallas för avreaktionsförmåga. Både på sällskapshundar men även på hundar som skall användas som tjänste-, jakt- eller brukshund är det viktigt att hunden kan komma över upplevelser som varit skrämmande, hotfulla eller konfliktfyllda. Begreppet försöker fånga hur hunden tolkar en retningssituation och dess förmåga att i denna svara med ett ändamålsenligt känslomässigt engagemang. Efter det att retningen upphört skall hunden snabbt komma tillbaka till sitt normala känsloläge."
Det gjorde Aili så snabbt som man kan önska. Omedelbart alltså.
Det faktum att rasen är mycket heterogen och att alla Lapska inte reagerar så, får Husse och Matte att känna stor tacksamhet. Läsning på FB nyligen bevisar återigen vikten av att även beakta insidan vid valet av individer som skall få bli föräldrar.