Söndag.
Endast några få centimeter snö täckte marken och inte förrän framåt eftermiddagen skulle snökanonen nå den lilla stugan i skogen. Vägen förbi stugan var inte plogad men bilar hade kört till den blöta snön, så det borde inte vara några problem att gå en sväng med Aili tänkte Matte. Bilspåren var isiga så spikskorna åkte på för säkerhets skull. Ju längre hemifrån som Matte och Aili kom desto mer isig var vägen. Mer trafik och mer tillkört.
På långt håll längs en raksträcka såg Matte och Aili, gående på vänster sida, en person på samma sida av vägen. Det visade sig vara en hundägare som inte fick upp sin hund ur diket. Hundägaren drog i kopplet åt sitt håll och hunden åt sitt håll. Gradvis lyckade hundägaren med hjälp av båda armarn hala in hunden och över på motsatt sida av vägen. Hunden såg på långt håll inte hög ut och mycket mer såg inte Matte. Förrän ekipaget kom närmare. Väldigt mycket hund och muskler, bred och lågställd i sträckt koppel mot Aili och Matte. Det stora täcket fick hunden att se extra volymiös ut. Föraren drog i kopplet med tvåhandsfattning och lyckades korta in det, men hunden ville mot andra sidan av vägen. Matte förträngde hunden och fokuserade på Aili som skötte sig fint i kort koppel. Ända till dess hundarna var mitt för varandra och det bredskallade och bredbröstade muskelpaketet tog ett ett steg mot mitten av vägen mot Aili och spände ögonen i henne. Då kände Aili uppenbarligen ett stort behov av att bli större! Aili gick upp på bakbenen och förvånade Matte genom att bara vilja verka större. Ingen osäkerhet eller aggressivitet visades. Dock slapp ett enstaka skall ut och Matte hölll kursen rakt fram med ett tydligt och rejält NEJ till Aili. "Bara gå! Tjafsa inte!" var signalen och Matte tittade bara rakt fram. Mattes mycket bestämda och tydliga NEJ verkade lösa upp situationen. Aili kom ner på marken och pinnade på och vad det breda och lågställda kraftpaketet med förare gjorde har Matte ingen aning om. Då hon totalt ignorerade dem båda. Tänkte bort dem. Tänkte bara framåt och vidare och bort härifrån. Situationen kändes både osäker och obehaglig. Men det gick ju bra.
Matte älgade på, så även Aili. Med spikskor på fötterna och allt isigare väg lyckades Matte gå av sig obehagskänslan och pressade idealtiden på sträckan rejält. Aili ville nosa väldigt mycket mer än vad hon fick. Fort gick det. Sista biten hem fick Aili dock nosa i bakspåret efter den kompakta hunden, som lämnat ett påtagligt bredbent spår efter sig i snön. Stora tassar i förhållande till Ailis och stor bredd emellan dem. Kraftpaketet var inte på något sätt otrevligt. Det var bara det att hunden var försedd med en koppelhållare som inte självklart var den som bestämde och hunden ville fram til Aili. Den ville kanske bara hälsa, men Aili ville inte bli hälsad på och det var Mattes ansvar att se till att Aili slapp närkontakt.
Det var roligare när det blev poppis att köpa småhundar att bära på armen. Inte hundar som är bredskallade muskelpaket. Starkare än sina förare och inte sällan promenerande i sele. Därmed inte sagt att alla ägare till kompakta och bredskallade muskelpaket är okunniga om vad de har i snöret och har dålig styrning på sina hundar. Självklart inte. Men som alltid är det några som sticker ut och förstör för seriösa hundägare. Man köper mer hund än vad man klarar av att hantera på olika sätt. Har man en stark och envis hund måste man ha orken att hålla den/kontrollera den. Fysiskt eller mentalt.
Vid söndagens hundmöte kändes det ytterst tveksamt huruvida koppelhållaren skulle orka hålla emot, vid ett plötsligt ryck i kopplet. Antalet hundöverfall har ökat markant de senaste åren.