Tisdag.
Den närbelägna golfbanans stora bana var avstängd fram till klockan tolv, på grund av banarbeten! Ett faktum som gladde Matte och de två Lapskdamerna! Morgonen var kylslagen efter en nattemperatur kring nollan, med frost ställvis i utsatta lägen. Hundarna kläddes i sina reflexvästar för god synlighet och Matte greppade stavarna och stavade iväg ut över de öde gräsytorna. Modji och Aili drog iväg för att nosa av längs kanten mot bäckravinen, där många djur rör sig under nätterna. På andra sidan ravinen kördes en stor maskin för att vertikalskära greenerna.
Matte klev iväg i sugande motlut upp mot banans bortre del mot skogen och där hördes motoljud från flera håll. Två traktorer drog på olika redskap, fram och tillbaka och i cirklar. Hundarna hölls nära och Matte hade initialt lite svårt att övertyga Modji om att en annan väg än den vanliga skulle väljas denna dag. Inte rakt över den stora öppna gräsytan, utan längs skogskanten där gräset var högre och inte skulle behandlas. Är man en äldre dam gör man lätt som man brukat göra i alla år, stora traktorer eller ej. Modji svajade en aning i den av Matte utstakade raka linjen längs skogskanten och måste påminnas med jämna mellanrum om nya regler för dagen. Aili har en strategi som hon tycker fungerar bra. När Matte säger "sakta" anser hon att även kommandot "bakom" fungerar bra. Då är det Matte som anger hastigheten och Aili kan inordna sig i ledet. Tätt "hack i häl" håller sig Aili då. Självvalt. Aili är även mycket duktig på riktningskommenderingar som "vänster" och "höger", vilket även Modji har varit, men i vissa lägen har hon nu selektiv hörsel och föjer nosen mer än Mattes röst. När Matte säger "framåt" lyssnar båda med lika god hörsel och sätter fart framåt och framför Matte.
Foto från tidigare. Duggregn och blåsigt var det även denna tisdag. Klicka för större bild.
Matte stavade på i en powerwalk för motion och för att ange full fart framåt för hundarna, när inga fordon längre fanns inom synhåll. Nu gick det långsamt neråt mot den lilla Hundsjön och klubbstugan och både Modji och Aili tog chansen att göra några sorkhopp i det höga gräset mellan banan och sjön. Mattes plan var att passera klubbhuset och restaurangen med marginal, längs bäckfåran bort mot parkeringen. Modji drog dock gradvis mot restaurangen. Matte fick tjata, men såg då vad Modji redan visste! På altanen stod krögarparet som en mottagningskommitté! Tämligen långt borta, men Modjis nos hade skvallrat på vädligt långt avstånd. När de såg att Matte sett hördes ett rop skalla: "Heeej tjejer!" Matte ändrade riktning och hundarna läste signalen och drog iväg i full fart! Skallmarkerande trion som stod på altanen. Ännu en person hade anslutit. De hann bli utskällda rätt länge innan Matte hunnit pallra sig hela vägen fram och upp till byggnaden. Bingo! Efter långpromenaden hade de båda Lapska fyndat de bästa figgarna av alla! De som har nyckeln till restaurangköket och bestämmer över all maten!
Aili gick i spinn, fick tokfnatt och kokade över av lycka. Säkerhetsventilen gick och hon kunde inte sluta skälla. Tokhund! Men fruktansvärt lycklig! Så småningom svalnade hon av lite och ångtrycket gick ner. Aili blev åter kontaktbar. Matte hade en tub skinkpastej i fickan och det långsamma flödet av något väldigt gott, likt ur en nappflaska, fick Aili att sansa sig. Modjis reaktion var mer lågmäld. Hon tystnade snart. Men vägrade inse att krögarna hade ett jobb att sköta. Utan assistans av en Lapsk Vallhund i köket! Modji lyckades smita in flera gånger när någon passerade genom dörren! Ut i köket skulle hon! Frågan är om hon faktiskt inte hann hela vägen dit vid ett tillfälle.
När showen var över och altanen åter var öde, så när som på Matte med sina hundar, gick Modji i stå. Hon fastnade utanför glasdörren. På helspänn. Stirrande genom restaurangen rakt ut i köket. Matte och Aili gick mot parkeringen. Inte Modji. Till slut måste Matte blåsa i visselpipan för en inkallning, för att få med sig Modji bort från restarurangen! Motvilligt, mycket långsamt med många stopp och många blickar bakåt närmade sig Modji Matte. För att sedan släpa benen efter sig som en väldigt gammal och väldigt trött hund hela vägen bort till parkeringen. När Matte tog fram tuben med skinkpastej hoppade Modji spänstigt och raskt, utan minsta problem, in i bakskuffen för hemfärd.
De är helt underbara när de tycker att de, med ålderns rätt, kan göra lite som de vill, när de vill! Matte känner igen både Modjis mamma Násti och mormor Gázzi och vemodigt är det. Även om de får en att le, när de går in i sina bubblor. Älskade hundar!
