Fredagen var en regnvädersdag och en inomhusdag. Varken Modji eller Aili var det minsta intresserade av utomhusvistelse, annat än för toabesök. De valde att växla mellan perioder i uterummet och framför braskaminen. Matte valde att växla mellan att klättra och rensa ur de översta hyllorna i köket och våttorka ytor i vardagsrummet. Braskamin är mysigt men inte så renligt och med kaminen som huvudvärmekälla i stugan får man inte vara pedant. Inte heller när dörren stått öppen hela sommarhalvåret och hundarna har gått ut och in i stugan och lite av varje har vädrats in.
Aili har fällt färdigt och har iklätt sig sin nya fina mörkt bruna och glänsande päls. Alla skiftningar mellan solblekt gammal ljus päls och ny betydligt mörkare päls är nu borta. Modjis päls är tyvärr påverkad av att hon är kastrerad och hade Matte fått bestämma hade Modjis inre varit orört! Nu har Modji fällt väldigt länge. Hela hösten. Den matta, orangebruna och solblekta pälsen måste få handgriplig hjälp för att släppa taget och släppa fram den nya och mörkt bruna pälsen som kämpar i underläge. Matte och Modji kämpar tillsammans med furminatorn. Matte sliter och Modji härdar ut. Det är konstant hundhår från Modji som flockas i hörnen och nu släpper även täckhåren. Hon gör så gott hon kan själv för att få loss gammelpälsen och att det kliar i botten lite då och då märks.
Informeras verkligen alla som tänker att en kastrerad hund är lösningen på det mesta i puberteten, om alla negativa effekter av en kastrering? Inte minst kontra andra hundar i det sociala samspelet. En kastrerad hund blir inte automatiskt en mer harmonisk tonåring, när andra hundar inte kan placera den som vare sig hanhund eller tik. Den hamnar vilse när den inte hör hemma i någon grupp. Alla är inte coola som Modji, som kastrerad eller ej, är trygg i sig själv. Som vänder ryggen mot dem hon inte förstår sig på och ignorerar dem. Som aldrig hade kastrerats om inte veterinären hört fel under kejsarsnittet när Aili föddes. Matte sa nej! Men vetten var stressad och missuppfattade. "De flesta brukar säga ja, då man då får det på försäkringen och så slipper man livmoderinflammation framöver." Ingen av tikarna i vare sig Mattes eller Husses liv har drabbats av livmoderinflammation och Modji skulle INTE kastreras. Men nu är det som det är. Modji vill inte heller vara kastrerad, med denna päls som inte fäller normalt. Kastrering är inte lösningen på allt, när man har en bänglig Lapsk grabbhalva som söker sin plats i tillvaron.
Lördag.
Någon rakt igenom solig dag var det väl inte, men solen skymtade lite då och då. Matte tog med hundarna på en lång förmiddagspromenad, när temperaturen stigit över nollstrecket efter en kylslagen natt. Rätt många andra var också ute och traskade med sina hundar. Det har tagit tid, men Aili uppför sig mer och mer vuxet vid hundmöten, nu vid åtta års ålder! Den som väntar på något gott väntar aldrig förgäves!
Ailis mamma Modji har aldrig gafflat vid hundmöten som ung, däremot Ailis mormor Násti. Aili själv har dock gjort ett visst urval och har varit lite selektiv vid möten med andra hundar. Den stora Boerboelhanen neråt vägen, bör man nog inte kommentera vid möten. Inte heller alla kamphundliknande hundar som stirrar en rakt i ansiktet. Den ständigt råskällande Pumin är rätt onödigt att lägga energi på. Däremot är hundar med ansiktet fullt med hår och lika bak och fram suspekta individer, enligt både Aili och tidigare hennes mormor. De hundar som man inte ser ögonen och öronen på är svårlästa och tvärtom mot en Lapsk som är lättläst.
Eftermiddagen tillbringades hemma på tomten och Modji hade inte gett upp hoppet om att få smaka tomater, när Matte röjde ur växthuspaviljongen infö vintern. Alla tomater var uppätna och inne i köket ligger de sista paprikorna för att eftermogna. Även paprikorna äter hundarna med god aptit för övrigt.
Husse, som varit iväg till Friskis och Svettis igen efter ett långt Coronauppehåll, kom hem och flocken samlades till eftermiddagsfika i stugan, när skymningen föll tidigt.