Onsdag.
Dagen skulle bli solig och varm, så Matte tog med hundarna ut på långpromenad tidigt på förmiddagen. Sjön låg spegelblank och luften var hög och klar. Femton grader kändes helt perfekt. I skogen längs sjön lyckades en bärplockerska förskräcka hundarna, genom att plötsligt röra sig i en sänka ett stycke från stigen. Ingen som helst vittring nådde de tre förvånade hundnosarna. Aili ansåg att eftersom ingen av de äldre hundarna gav minsta ljud ifrån sig, så var det nog på sin plats att hon larmade om monstret som hukade där nere i blåbärsriset! Hon har fastligt nära till skallet Morrhoppan! På gott och ont, då hon har turen att få använda denna egenskap i söket och skallmarkeringarna är snabba, säkra och tydliga! Den lätt utskällda damen bara skrattade och talade om att hon var van vid och gillade hundar! Hon berättade även att hon var så lycklig, då hon just kommit ut från en tvåveckors sjukhusvistelse på grund av dåligt hjärta och dåliga lungor. Nu njöt hon i stora drag av den friska luften och miljön. Hon hade varit ute en sväng mitt i natten och andats frisk luft, till sin sambos förtvivlan. Han var rädd att hon skulle ramla i mörkret. Men vad brydde hon sig om det! "Så har jag cancer i magen också och det går inte att operera för hjärtat orkar inte." Inte fick hon så mycket blåbär heller. Men hon VAR UTE FRÅN SJUKHUSET! I blåbärsriset intill den lilla skogssjön som låg spegelblank och blå i solskenet.
Carpe diem. En dag i sänder. Hon var lycklig denna dag!
På kvällen tränade fyra Lapska bland ett gytter av mindre stenhögar likt en uppochnedvänd äggkartong. Här slår vittringarna hej vilt i olika riktningar och här är det enda vettiga söksättet att utnyttja hundarnas självständighet och problemlösningsförmåga. Att söka med koppel här skulle var oändligt tidsödande, då en tvåbening tar sig fram långsamt och med viss möda, i detta landskap av upphällda stenar i storlek tio centimeter. Träning inför lagtävlingen! Tre av fyra lagmedlemmar tränade denna kväll.
En besökare intresserad av Lapsk Vallhund närvarade på denna träning. Matte tycker inte att det säger så mycket om en arbetande hundras att bara komma hem och klappa och kela när hundarna endera ligger nöjda framför brasan vintertid, eller ligger nöjda på gräsmattan sommartid. Vad säger det om vad man kan använda en Lapsk Vallhund till?! Inte ett endaste dugg. Men söta är de ju oavsett.... Villhasöta.... Matte erbjuder dem som är intresserade av rasen att följa med på träning för att se vad hundarna går för. Alla bor inte i närheten, men en del passerar trakten vid något tillfälle och kan även erbjudas övernattning. Allt för att lära mer om rasen och för att välja rätt när man går i hundköpartankar. Fler än en har insett att detta är för mycket hund för de egna behoven. En del har upplevt att rasen är just vad de sökt. I alla fall någon omplacering kan eventuellt förhindras på detta vis. Någon hund slipper upplevas som missförstådd och betraktas som ett problem och därmed kastreras, omplaceras eller i värsta fall avlivas. Detta erbjuder Matte oavsett om hon har egna knytt planerade att kränga eller inte! Det gäller rasens bästa. Ingen skall behöva köpa på sig ett potentiellt problem. En Lapsk Vallhund skall inte behöva upplevas som ett problem!
Vad fick då kvällens besökare uppleva? Jo tre hundar skulle kopplade från marknivå söka rätt på Husse som var gömd i stenmassorna. Besökaren ställde gärna upp som hundförare! Lagmedlemmarna Modji med brorsan Lime och dottern Aili jobbade fint oavsett förare. De fick göra tre sök med olika förare och alla tre ekipagen skulle jobba samtidigt. Den hund som först klippte vittringen tydligt släpptes på sök först. När jobbet var klart, Husse funnen och markerad någonstans där uppe bland alla stenhögar skickade Husse hunden tillbaka till förarna. Hundarna hade bra koll på vem som för tillfället skickat ut dem på jobb och återvände till rätt förare som stod i grupp och väntade. Alla tre hundarna fick vara den som först gick ut på varje uppgift. De tog olika vägar fram till Husse som såg dem komma från olika håll, men alla gick tillbaka i samma spår. Troligtvis enklaste vägen. Ingen av hundarna hade någon förutfattad mening från föregående sök, utan gick hela tiden på den färskaste vittringen. Husse låg först längst bak i området, därefter mitt i och sist längst fram på högerkanten. Han var synnerligen nöjd med alla hundarna som jobbade självständigt utan att bry sig om varandra, eller vem som för tillfället var förare.
Nu var det Nástis tur och då gömde sig alla tre bakom ett betongfundament och Násti fick ett frisök helt öppet över en stor yta. Lime fick göra ett extra sök med vittringstagande på mycket långt håll som en vindstig och besökaren utnyttjades som figurant. Nya figgar är alltid populärt att träna på.
För besökarens del gav förhoppningsvis detta betydligt mer information om rasens kapasitet, än en pratstund över en fika och lite hundklappande hemma i stugan. Men alla som kränger knytt av olika raser använder dem inte till något speciellt och då blir det ju lite svårare att visa vad arbetande hundraser går får och kan prestera.
Snack om rasen och hundträning blev det också tid till denna kväll, som avslutades på MAX. Tack för bra träning inför lagtävlingen! Husse var nöjd med prestationerna. Förhoppningsvis även lagledaren!