Att Lapphundar har lätt till skall är ett faktum. Då man avlat på hundar som haft ett bra skall lämpligt för att flytta på stora mängder renar. Mattes första närmare kontakt med Lapphundar var två hundar av rasen Svensk Lapphund 1980. De vaktade en granngård femhundra meter bort över ett öppet fält. De kommenterade varenda en som passerade på grusvägen bortom hästhagen intill huset. Trevliga hundar - men ljudliga. De användes som markör för platsen. "Där de skälliga hundarna bor". Lapphundar skulle även vakta medelst larmande i form av skall.
En sökhund måste kunna förmedla en hittad människa till sin förare och det kan en hund göra på många sätt. Godkända för tävling och för räddningshundar är i Sverige skallmarkering och rullmarkering. För en Lapphund med ett nedärvt "bra skall" är det nästan alltid den givna markeringen som tränas in. Liksom rulltagande, om man har en spontant apporterande hundras, som en Retriever. De egna Lapska Vallhundarna i fyra generationer i rakt nedstigande led har samtliga varit mycket bra skallmarkörer, med vad som krävs av en räddningshund - "ett ihållande och vägledande skall".
Att hunden är lättskallad visar sig även i andra sammanhang, än när det är en del av hundens jobb. Att vakta är en del av vad en Lapphund använts till och då inte som anfallande hund! En larmande vakthund är en hund som fungerar som dörrklocka och larmar om någon kommer medelst ihållande skall. Vilket många småhundar använts till för övrigt. Ligger skallet nära under ytan kommer det även gärna fram så snart hunden blir upphetsad, även under lek.
Att träna in skallmarkering på de fem Lapska Vallhundarna i träningsgruppen har inte varit särskilt svårt. Då rasen är lättskallad, har nära till skallet. Spontanskällare, liksom Retrievrar är spontanapportörer. Det finns där från födseln. Varför det skaver när valpspekulanter tänker sig en hund som aldrig skäller, när Lapsk Vallhund lockar på grund av utseendet och inte mycket mer. "Det går väl att träna bort?" Träna bort är väl att ta i, men naturligtvis skall inte ens en Lapsk Vallhund tillåtas skälla i tid och otid. Man får styra upp det. Men är det en söksituation och hunden vet vad som väntar och motorn är igång, energin på topp och hunden är en skallmarkör som förväntas skälla när den fyndar, är det inte helt enkelt att få den att arbeta under tystnad. Något man får jobba på som förare. I samband med skarpa sök döptes Modji med mamma Násti om till Lapska Skallhundar av någon i hundgruppen. Rätt befogat när de inte kunde hålla tyst när andra hundar jobbade tätt inpå dem. En polis involverad i sökinsatsen på en Finlandsbåt, uppskattade inte ljudgivandet.... Det var en tidsmässigt pressad situation, då båten måste avgå inom kort och de två Lapska Skallhundarna gjorde skäl för sitt nya namn.
På onsdagens träning inomhus hade Aili och Modji legat i stugan hela den regninga dagen innan träningen. När så Aili sattes i arbete låg gammal vittring kvar från tidigare gömda figuranter och nu skulle hon söka rätt på fyra personer gömda på delvis andra ställen i den stora byggnaden. Där vittringarna korsade och blandade sig med varandra och fanns lite överallt. Med en superladdad hund med på tok för hög arbetstemperatur blev det väldigt ljudligt när Aili pyste över, säkerhetsventilen gick och hon tokskällde non stop under arbetet. Matte måste ingripa för att staga upp sin hund och få henne att fokusera på uppgiften. Vilket lyckades tack vare viss erfarenhet av Lapska Skallhundar som vill mycket och har mycket energi. Ailis arbetstemperatur sänktes och hon jobbade tyst och skallmarkerade bara funna figuranter.
Aili var ingalunda ensam om att glappa under arbetet. Det fanns fler som gärna lät mycket och var laddade och förtjänade att kallas Lapsk Skallhund. För första gången kom någon på att man kan mäta ljudstyrkan i skallet under markering. En lämplig app laddades snabbt ner och när den Lapska Vallhunden närmade sig figurantens gömställe och gick i skall, uppmättes 89 decibell. När hunden maxade skallet under den ihållande markeringen intill den funna figuranten mättes 110 decibell! Det kanske inte är en tillfällighet att tre förare i gruppen har hörapparat.... Det kanske inte bara är åldern. Ett långt hundliv med sökträning och figurantarbete med skallmarkerande hundar rätt in i öronen kanske tar sin tribut. Att ligga figge och bli hittad av en stor Schäferhane, som skäller rätt in i örat på en decimeters avstånd, kan inte vara så vidare värst bra för öronen och hörseln. Man får betala ett pris för det mesta. Roligt har det i alla fall varit. Men hörselskydd borde nog ha ingått i träningsutrustningen. Så här med facit i hand.
Är man intresserad av att införliva en Lapsk Vallhund i sin flock, måste man räkna med att man då även införlivar en hund med en nedärvd god förmåga att ta till skall. En hund som avlats för ett visst ändamål och med vissa specifika egenskaper, som att ha lätt att skälla, bygger man inte om i en handvändning. Bara för att man vill ha en hund som ser ut som en Lapsk Vallhund men är tyst för jämnan. Blir man irriterad på en hund som lätt tar till skall bör man söka en annan ras. Blir man irriterad på en hund som spontant tar upp och bär runt på saker bör man inte skaffa en hund avlad för att apportera. Läs manualen och köp inte hund bara på utseende!