Det finns gränser för vad man orkar med. Sommaren har varit påfrestande i viss mån. Helgen har varit tröttsam med skrivandet av ett "försvarstal" inför de märkliga anklagelser som riktats mot familjen rörande hundar som stör dygnet runt. Samt buller som inte angivits mer exakt. Märkligt nog störs endast en enda person på de fem angränsande fastigheterna. Den klagandes hyresvärd som tidigare bott här i flera år har aldrig ansett sig störd. Lite luskande har gett vid handen att det nyinflyttade unga paret uppträtt anmärkningsvärt i andra sammanhang i området i somras.
På måndagen tog Matte med sig vad som producerats under helgen och agerade själv brevbärare. För säkerhets skull med nuvarande posthantering. Ett bemötande av anklagelserna skulle vara kommunen tillhanda före ett angivet datum. Hundarna fick vänta hemma. Några ärenden uträttades och Matte mötte ytterligare en granne som ställde sig totalt frågande till dessa anklagelser från den unga kvinnan.
Att en enda person skall kunna göra så att Husse och Matte kommit att må så dåligt den senaste veckan känns orimligt. Men en gammal gubbe och en kärring som hon upplever som "otrevligare än alla grannar hon tidigare har haft" kan man väl behandla hur som helst.
Hundarna behandlas inte hur som helst av Husse och Matte bara för att de själva känner sig less på situationen. De fick en promenad med Matte och de fick vara ute på tomten och ha det bra. Och JA! Aili och Modji fick leka och ha roligt. Trots att vissa ljud uppstod när Ailis energi sprutade ur öronen. Men Matte var obehagligt medveten om att någon där borta hade Matte och hundarna under sträng bevakning. Det är full insyn från berget och ner på Lapskflockens revir i dalgången.