Lördag.
Vinden hade ökat på och vridit till nord och två minusgrader kändes som väldigt mycket mer. Det tog i rejält i byarna och när Matte trotsat vädrets makter för en långpromenad med hundarna, fick hon stundtals ta spjärn mot vinden. Väglaget var inte det bästa. Tillkörd snö i ett tjockt lager hade tinats på ytan av solen och nu frusit till. Isgata. Dima halkade till flera gånger. I smala stråk bitvis skymtade asfalten och Matte tog sikte på barmarken och vinglade från sida till sida på vägen likt en skadskjuten kråka. Men bitvis var det kompakt vitt och isgata rakt av och överallt. Kommen halvvägs var det ju lika så gott att fortsätta framåt och hoppas på bättre.
Matte försökte hålla farten så gott det gick och varje steg togs med blicken neråt. En boende hade ställt frågan till vägfogden om varför vägen inte sandades och svaret var att snö väntades och då var det dumt att sanda innan. Men ingen snö kom och ingen har sandat och vägarna låg i stort sett helt öde. En bilist körde om Matte och hundarna som vore det sommarväglag, en annan kom så tyst smygande med sin elmotor att inte ens hundarna reagerade, förrän den befann sig precis bakom gruppen på vägen. Dima hoppade till när han upptäckte bilen så väldigt nära bakom svansen. Även Matte, borträknat svansen. Obehagligt. Matte och hundarna försökte så gott det gick att snabbt förflytta sig bort från vägen. Bromssträckan torde vara rätt lång.
Trots allt blev det en rejäl promenad och hemma på tomten fanns det helt isfria platser att röra sig säkert på. För att inte tala om granntomten som ligger öde så här års. Här har ingen gått och trampat till snön och när Matte varit uppe på berget och gått en inspektionsrunda runt det vintertomma grannhuset fick hon en idé. En orörd yta med bara ett tunt snölager på biluppställningsplatsen kunde passa fint för lite lydnadsträning med Dima. Här har solen inte kommit åt att töa upp ytlagret innan det blev minusgrader. Här finns några stora stenar där Dima kan träna koordination. Han är en tonårsgrabb med för långa och många ben och snubblar på sig själv ibland.
Dima tyckte att det var spännande att få gå iväg ensam med Matte och in på någon annans tomt. En plats där han aldrig har varit. Tomten gränsar bara till Dimas eget revir och i övrigt omges den av ett litet skogsparti. Rådjuren har ett huvudstråk rakt över tomten, som inte är inhägnad mot naturen omkring. En bra plats för att träna Dima på ett kvarkommando. Matte satte Dima och gick åt sidan så långt kopplet tillät. Dima fångade snabbt intressanta vittringar och glömde bort sig. Han vet vad "kvar" betyder, men i denna mijö är det lätt att glömma. Dima reste sig långsamt och kroppen följde liksom med nosen mot vinden och granarna som omgav stugan. När Dima klarat av två minuters sittande kvar på samma plats utan att resa sig, fick det räcka med den träningen.
På väg tillbaka hem introducerade Matte fotgående för Dima. En nyfiken hund som gillar godis och som förstod att Mattes pekfinger skulle man titta på. En ny rolig lek. Dima gick väldigt fint när han återvände hem till Aili som fått egentid med Husse i stugan. Men om Matte tolkade Aili rätt så kände hon sig trots allt rätt avundsjuk på Dima som fått gå iväg ensam med Matte. Vilket inte Dima skulle behöva sota för. Aili fick nu mycket uppmärksamhet av Matte som kompensation, för att inte ta ut frustrationen på Dima, när Matte tog med dem båda ut på tomten en stund innan det var dags för eftermiddagsfika. Hundar har en rätt stark känsla för orättvisor inom flocken.