Onsdag.
Förmiddagen tillbringades ute på tomten med trädgårdspyssel och vedkapning. Samt - inte minst, skvallerträning av Dima. Som nu är lättare att bryta; han är kontaktbar. Inte längre blockerad så snart en hund passerar utanför staketet. Aili har också lättare att avstå från att ge enstaka skall som drar igång Dima. Båda får ju godis för skvallrande i stället för skällande vid staketet. Skvallerträning använder sig Matte även av vid hundmöten på promenaderna.
På eftermiddagen var det dags för nytt tandläkakarbesök. Tand nummer två skulle rensas ur för att sedan kunna rotfyllas. När tandvärken äntligen lagt sig med hjälp av mycket antibiotika skulle det rotas runt i rötterna igen. Dagen efter den smärtsamma bortbränningen av solskadade hudceller i ansiktet. Matte kände sig rätt låg.
Efter två timmar med vidöppen käft, utan uppehåll en sekund, i en väldigt obekväm tandläkarstol anpassad för en mycket längre person än Matte, var tandläkaren nöjd. Matte var trött. Klockan fem klev Matte ur stolen och tjugo minuter senare fanns honpå plats för att släppa in träningsgruppen på ett låst område, bergtäkten i närheten. Husse och hundarna hämtade Matte vid tandläkarmottagningen och skjutsade. Mattes middag blev två kexchoklad och en nyttig dricka.
Matte inledde med att ligga figurant och hämta andan en stund, innan det var dags att köra sina egna hundar. Aili fick göra ett stort frisök i ett skrotområde med tre figuranter gömda på för Matte okända ställen. Aili satte fart och plockade rätt snart de olika vittringarna från de gömda figuranterna. En luring var den figge som gömt sig i ett buskage, uppe på slänten mot den omgivande skogen. Aili rörde sig snabbt genom området och hennes Matte kanske inte fullt så snabbt; men fort nog ändå. Aili skallmarkerade fint och länge och Matte hittad sin hund bland bråten tack vare det ihållande och vägledande skallet. De Lapska har skallet naturligt och blir ofta bra skallmarkörer som sökhundar.
För Dimas del tänkte Matte i andra banor. Normalt inleder man sökträningen med att hunden får gå vindstigar för att fånga vittringen av gömda människor i vinden på långt håll. Dimas utbildning startade abrupt genom att han fick hänga med på träningen i fordonshallen redan tre dagar efter det han flyttat in sin nya flock. Det var snö, is och halka utomhus och all träning har skett inomhus under vintern. Inte fel alls! Då vittringsförhållandena inomhus är mycket svårare än utomhus och Dima visade sig ha stor talang för sökarbete. Ingen skada skedd på något vis. Nu äntligen gavs ett tillfället för att backa bandet och låta Dima få köra några vindstigar i den öppna miljön mellan grushögarna.
Grundövningen är att en figurant gömmer sig i vindriktningen så att hunden får chansen att fånga och lokalisera vittringen när den förs i koppel eller lina på tvärs mot vinden. Modji visar här som valp hur detta går till. Hennes dotterson Sumo - Gátchis Åtså Svalla visar här på film hur en vindstig går till. Han var med på kvällens träning men filmen är tagen tidigare. Fler länkar ligger på startsidan.
Dima fick snabbt vittringen och löste uppgiften fint. Ännu en figurant gömde sig och Dima fördes vidare mellan grushögarna i lina. Under tiden gömde sig figurant nummer ett ännu en gång och för varje gång blev det lite svårare för Dima. Som tyckte detta var ny och rolig lek och löste uppgifterna med stor lust och motor, samt mycket energi. Han fångar vinden bra och har ett stort figurantintresse. Räddningssök passar honom perfekt! Avslutningsvis dirigerade Matte upp Dima i en stenhög för att träna dirigering och för att se vad Dima tyckte när stenarna rasade under hans fötter. Buskul tyckte Dima! Som rusade upp till toppen på stenhögen och sedan gärna ville bli kvar där uppe, med god utsikt över området! Dima har mycket av vad som krävs av en räddningshund. En perfekt matchning blev det när Dima flyttade in i flocken. Dima är ung och Matte är långt ifrån ung. Överlever han Matte så är han välutbildad och mycket duktig för den som får bli hans nya förare. En mycket bra hund. Kärlek vid första ögonkastet!
Hem for flocken och bedövningen släppte allt mer och väl hemma kände sig Matte trött, sliten och hade fruktansvärt ont i halva käken. Det sved och kliade i halva ansiktet. Värktabletter och sedan sängen. Tidig kväll.
Torsdag morgon: Hanterbart. Sovit sex timmar men värken gör sig påmind. Matte rör sig långsamt och försiktigt.