Inför sitt slutprov på kursen i maj, skulle två kursare träna på "hinderbanan" (IPO-R). Den förvaras i SBK-baracken i Rosersberg, som märkligt nog står kvar som en relik från den gamla ruinstaden. Matte blev erbjuden att hänga med och tackade omgående ja! Träna behöver man alltid med tre hundar i flocken! Möjligheterna hemma på gräsmattan, som är täckt av en dryg halvmeter snö, är väldigt begränsade! Planen var att utnyttja träningskompisarnas träning som störning, vid passivitetsträning av Modji. En typ av träning som är väl så viktig, men ofta bortglömd. Lite tråkig träning är det onekligen! Matte var alltså beredd att köra bil i en timme enkel resa, för att stå stilla med Modji och titta på när de andra tränade. Men Matte är ganska målmedveten när det gäller att ta vara på alla tillfällen för att få Modji att utvecklas till den hund Matte vill ha. Modji har definitivt potentialen och det är Mattes sak att ta vara på möjligheterna!
Ytterligare ett störande moment skulle finnas på platsen. En övning i rökdykning skulle ske tätt inpå SBK-baracken, i de "rökhus" som lämnats kvar för denna träning av brandmän. Då ingår brandbilar under utryckning, mycket folk, slangar överallt, samt kraftig rök som väller ut från byggnaderna. Matte såg även en chans till lite "actionbilder" med hundarna.
Direkt vid ankomsten tog Matte kontakt med rökdykningsgänget och fick tillstånd att röra sig i utkanten av övningsområdet för att ta några foton. Gázzi fick börja med att vara fotomodell, samtidigt som hon fick komma ut och röra sig lite lös i omgivningarna. En brandbil med blåljus och ett gäng rökdykare var inget som intresserade henne nämvärt. Alla lukter som fördes med den iskalla vinden var betydligt intressantare! Många djurspår fanns i snön och säkert både kattskit, harpluttar och rådjurskarameller. Men Gázzi uppförde sig väl, vilket var en förutsättning föra att hon skulle få vara lös när bilar for omkring. Gázzi kände helt klart pressen från Matte. När träningskompisarna anlänt och hinderbanan plockats fram, fick Gázzi på sig täcket och stoppades in i bilen.
Násti togs ut på en rastinigsrunda utan koppel och för henne gällde endast att hitta något ätbart! Brandbilar, rökdykare, andra hundar, ja allt utom det som gick att tugga i sig, var helt ointressant. Vad hon tuggade i sig? Någon form av skit förmodligen. Hon återbördades till bilen, iklädd täcke även hon. Tunna Obtractäcken är vad som gäller för det mesta.
Nu var det Modjis tur att komma ut för träning. Bilen stod parkerad mitt emellan brandövningen och hinderbanan, så hundarna hade underhållning hela tiden. Modji var alltså väl medveten om vad som pågick i närheten på olika håll, när hon togs ut. Hon var fullständigt uppskruvad av förväntan när hon kom ur bilen. Hon älskar att vara med där det händer saker! Ju mer desto bättre. Rökdykarna ville hon absolut fram till och hon drog i kopplet och viftade vilt på svansen. Men inte hade de något intresse för en hund. Det hade Modji ganska svårt att fatta. Att killarna befann sig mitt emellan en brandbil med blåljus och motorn igång och en befälsbil, samt med sladdar och slangar runt omkring på marken, märkte hon nog inte. Hon skulle fram och hälsa!
Efter lite rastning av en sprallig Modji började "kravträningen". Först sattes Modji, kopplad, framför brandbilen och rökhusen för fotografering. Det gick bra och Modji satt stilla. Sedan ställde sig Matte och Modji mitt emellan de båda träningsområdena, intill bilarna. Där skulle Modji befinna sig under hyfsad stillhet och absolut tystnad. INTE LÄTT! Matte omsom rörde sig sakta lite hit och dit och ömsom stod helt still med krav på Modji att göra detsamma. Korta stunder måste Modji sitta i position vid Mattes vänstra sida. Mycket godis i det läget! Modji ville så himmelens gärna vara med där de andra hundarna var! När de ibland kom i riktning mot bilarna, höll Modji på att krypa ur skinnet! Den här träningen behöver de flesta hundar. Modji varvade ner bra och insåg att ingenting som hon gjorde kunde ändra på situationen. Passivitetsträningen pågick under lång tid. En bra chans att få ett bra resultat är att vara uthållig, så att hunden under inga omständigheter får känslan av att situationen är förhandlingsbar. Det går inte att skälla sig och bråka sig till ett avbrott i den tråkiga passiviteten för att komma till det som stressar och lockar.
Som belöning fick Modji sedan vara lös och skötte sig exemplariskt när Matte fotade henne framför brandbilen. Därefter fick hon och Kelpien S. busa runt i all snö! Länge! Matte tog många fartfyllda foton på två förvillande lika hundar! S. har nästan exakt samma mörkbruna färg som Modji och nu var båda snöpudrade vilket förvillade ytterligare.
Tyvärr slutade träningen abrupt för Schäfern O. som sprang upp i en till synes oskyldig snöhög. Hon kom ner därifrån haltande och det visade sig att hon skurit sig djupt strax ovanför den bakre trampdynan. Direkt avfärd till närmaste veterinär i Upplands Väsby. Vid kontroll visade det sig att högen bestod av skrot från slaktade bilar och orsaken till skärskadan var krossat bilglas. Hos veterinären beslutades om operation. Senan var blottad men oskadd som tur var.
Räddningshundutbildningen och träningen innebär vistelse i riskfyllda miljöer. Det är alla medvetna om och säkerhetstänkandet är viktigt och utbrett. Olyckor sker mycket sällan! Men att kunna förutse vad som gömmer sig under snön, i en hög som ser ut som vilken plogvall som helst, är naturligtvis fullständigt omöjligt! Nu gick det trots allt förhållandevis bra. Som för det mesta kunde det ha gått betydligt värre.
Strax efter det att Matte och hundarna kommit hem, fick hundarna besök av en spekulant på en Nástivalp. Huset var utkylt efter Mattes bortovaro hela dagen och alla myste framför en värmande brasa. Hundarna gjorde sig populära och Modji fick visa alla sina konster: High five, vinka, slalom mellan Mattes ben och båda "aktivitetsplattorna" med extra bromsklossar på kort tid.
En lång och aktiv dag slutade så småningom med att Matte och hundarna somnade framför brasan och TV:n.
Tillbaka