En riktig vårpromenix blev det på måndagen! Mängder med smältande snö som orsakade rännilar överallt. Vägen blev så småningom plogad efter lördagens snöfall och där var nu bara blött. Samt geggigt. Inget snöslask. Skogen lockade. Som vanligt. Solen strålade från en klar himmel och stigen var förvandlad till en en smärre bäckfåra! Stövelförsedda Matte klafsade helt infantilt mitt i. Hundarna valde att balansera på lingontuvorna längs med vattendraget. Skillnaden mellan att ha stövlar och inte. Vattnet var iskallt och gick en bra bit upp på stövelskaften. Matte startade promenaden tvärt om. Vanligtvis går Matte motsols, varför den starkt kuperade sträckan över berget inleder promenaden. Vid myren blir det låglänt och resten av sträckan är betydligt mer lättgången. På plan mark längs en stig och en före detta traktorväg. Genom gammal granskog på blötmark. Av hänsyn till Gázzi har Matte den senaste tiden i stället valt att gå medsols. Tanken har varit att det är lämpligare att mjukstarta promenaden så att Gázzi hinner värma upp och Matte hinner se dagsformen.
Gázzis dagsform på måndagen var god och hon hade inga som helst problem med att ta sig fram i skogen. Tallen med gammal vargspillning har nu blivit ett ställe som alltid skall markeras vid passagen och där nosas mycket. Nu kan ingen missa vem som lagt högen där, då det i stort sett ser ut som tre långa spybollar fulla med hår. Vad som återstår när regn, snö och småkryp gjort sitt. Fort har det gått, då de endast legat där i några veckor. I de snöfläckar som låg kvar här och där, syntes endast ett ensamt rävspår.
Upp och ner för höjdsträckningarna i nord-sydlig riktning gick promenaden. Matte och hundarna skulle ta sig från väster mot öster för att komma hem. Landskapet består av djupa sprickbildningar som syns överallt. Många gånger i form av långsmala sjöar i nord-sydlig riktning. För geologer mycket intressant och en rest från istiden, då detta var skärgård. En del av detta stora sprickbildningslandskap är naturreservat. Säkerligen en bidragande orsak till att detta blivit ett vargrevir.
Nöjda med promenaden sträckte hundarna ut sig i solen intill den kraftigt forsande bäcken och Matte tog en fika tillsammans med dem. Dock icke utsträckt bland solrosfröskal och nerblåsta grankottar. Däremot sittande på den lilla bryggan med fötterna i vattenkanten. Fortfarande stövelförsedda. En bäck som rinner några meter framför huset förser trädgården med ett eftertraktat ljud. Ljudet av rinnande vatten. På riktigt. Inte något eldrivet vattenfall. Någon mer som njuter av bäcken är vattensorken, som bor i ett hål nära bryggan och har visat sig för första gången. Häromdagen kom en svart liten limpa simmande i god fart mot strömmen. Den tog sig över stenarna som bildar små fall och kröp in i slänten. Hundarna har god koll och kanske Modji nu har fått en ny kompis, efter det att hon förlorade sin snokkompis? Hon går där i kanten och söker mellan stenarna. Eller är en stor vattensork mer ett byte än vad snoken var?