Torsdag.
Dagen tillbringades hemma, i väntan på att en kille skulle komma och bedöma fällning av en stor granbarkborredödad gran; på granntomten - men hotfullt nära den egna carporten, vedboden, snickarboden och stugan. Ett sms skulle skickas när han var på väg.
Solen sken och det gick ingen nöd på den väntande flocken! Husse sågade ner grenverket på den jättebjörk, som även den stod på granntomten, men välte jäms med den egna carporten. Efter en stormig natt låg den där och bara de yttersta kvistarna hade träffat carporten. Det står väldigt många väldigt gamla träd väldigt nära tomtgränsen på båda sidor om det egna reviret..... Träd som är avverkningsmogna men som blir kvar. Ett dilemma när de börjar ge vika för att de ruttnar inifrån, eller angrips av granbarkborrar eller både och. Det är väldigt många stora döda gråa granar i trakten. Granbarkborrarna har brett ut sig obehagligt mycket de senaste åren och hela bestånd måste tas ner.
Matte ägnade dagen åt sin staketrenovering. Vilket innebar bortplockande av mängder med gammal ståltråd, innan gamla sköra bambukäppar kunde bytas mot nya pinnar av plastklädda armeringsjärn. Det kycklingnät, som höjer det gamla trästaketet, stagas med dessa pinnar. Nätet har varit spänt mot trästaketet med ståltråd, som skulle bytas mot stängselkrampor. Ett himla slitgöra och pillgöra och rätt som det var droppade det blod ner över nätet och trästaketet. Matte var så inne i sitt arbete att hon inte märkt något förrän händerna blev kladdiga. Inte hade hon gjort illa sig heller. Det visade sig att Mattes händer hade som små nålstick överallt. Likt en nåldyna hade ståltråden gjort små hål överallt i fingrarna och på handryggarna. Vädret skulle bli sämre och Matte ville få klart så mycket som möjligt dessförinnan. Där rådjuren kraschat nätet i ett försök att ta sig in, hade Matte lappat och lagat i det evinnerliga mitt i vintern för många år sedan nu. Det blev hållbart! Väldigt hållbart. Det tog oändligt mycket längre tid att få bort all ståltråd än att få dit den. Dessutom hade den närstående vresrosen hunnit växa till sig väldigt mycket. Den trasslade in sig i Matte bakifrån. Eller tvärtom.
Innan Matte gjorde kväll, efter sex timmars jobbande i ett sträck, tog hon en kort promenad med hundarna i fullt fart för att få igång kroppen.
Killen som skulle titta på den döda granen kom aldrig.
Fredag.
Regn. Matte väntade på ett uppehåll för en långpromenad med hundarna. Som bäst blev det duggregn och Matte gav sig iväg. Fort gick det. En timslång powerwalk efter allt stillastående vid staketet. En motionspromenad och i öronen hade Matte marschmusik och gick i takt. Inte på riktigt, bara på låtsas. Matte skulle aldrig komma på idén att gå med extra ljud i öronen, när hon är ute och går med sina hundar! Tvärt om! För att kunna höra bilar bakifrån har hon på sig hörapparaterna. Pluggar i öronen det också, men av annan karaktär. Förstärker ljud omkring - i stället för döljer dem. Det är en gåta hur man tänker när man har musik eller annat via stora eller små hörlurar, när man är ute med hundar och barn. För att slippa kommunicera med sitt sällskap? Värst är att se föräldrar med hörlurar och barn gömda bakom skynken i barnvagnar, eller i framåtvända vagnar. Har de en aning om ungarna lever över huvud taget. Vill de inte kommunicera med barnen? De sover väl inte hela tiden.
Det är mycket som är obegripligt, för den som på sjuttiotalet resonerade tvärt om och tog bort suffletterna på vagnar, för att barnen skulle få kontakt med världen och livet utanför. Så gjorde Matte och de flesta andra mammor på den tiden.