Fredagen var aviserad som "den sista sommardagen" på väderrapporten och den ville Matte inte missa!
Efter ännu en vackert dimmig morgon, sken solen från en klarblå himmel och temperaturen landade fram på eftermiddagen på 18 grader! Mitt på dagen förbereddes en lite längre tur med den nyladdade elmoppen/promenadskotern och hundarna. Matte ville ut! Matte ville iväg! Matte ville rulla längre bort än inom det egna området!
Ursprungligen låg här två gårdar. Ekskogens gård redan på 1600-talet och Älgeby gård. På 1960-talet köptes marken av Stockholms Stad, för byggande av två fritidshusområden tillgängliga för Stockholmaren. Tomter styckades av och såldes, två samfälligheter bildades och det enskilda byggandet tog fart. De två områdena ligger i skogen mellan tre badbara skokssjöar längs Rialavägen och här kan man dra upp både fisk och kräftor. Allt fler flyttar hit och bor här permanent, trots avsaknaden av både kommunalt vatten och avlopp, buss och annan sevice. Men här finn skogen och här finns sjöarna!
Mellan de två områdena kan man ta sig på stigar genom en skogsremsa, en snutt av en lite bredare stig med rötter och stenar och via en delvis sönderkörd och mitt på, både blöt och gropig traktorväg. I Älgeby är gården fortfarande en gård med djur. Här finns hästar och får. Hit längtade Matte! Både av rent egoistiska skäl, ren hästabstinens, samt för att träna Aili i konsten att inte skälla på hästarna. Det händer rätt ofta att ryttare passerar på vägen utanför staketet hemma.
Första tveksamheten uppstod när Matte skulle ta sig in på traktorvägen. Gamla vägtrummor av cement har frusit upp och glidit isär och halva rören låg ovan mark. Matte försökte ögonmåtta och bedöma om bakhjulen på moppen skulle klara de breda springorna mellan rören. Moppen är trehjulig och därmed blir det tätt mellan de tre hjulen på bredden. Motivationen var hög och Matte bestämde sig för att våga prova. Hundarna beordrades till långsamt tempo och Matte krypkörde decimeter för decimeter med stor försiktighet. Det gick! Hundarna uppförde sig mycket bra och Aili kände situationens allvar. Inga tokryck här inte!
Framöver såg det riktigt fint ut och hundarna uppskattade mycket att få gå längs en ny sträcka. För Aili var detta premiär, då Matte inte kunnat gå så långt bort med henne tidigare. På grund av höftont och att Aili tidigare har varit för ung för så långa promenader. Men så kom den där biten som brukar vara lerig, blöt och svårframkomlig även med cykel. Nu har det varit torrt väldigt länge och därför vågade Matte prova denna traktorväg. Jo, visst var det både väldigt gropigt och sönderkört och en del stora vattenpölar. Gammal sjöbotten. Även här beordrades hundarna till mycket långsamt tempo och koncentration tillsammans med Matte. Inga balansrubbande ryck i de tre kopplena fick äventyra säkerheten, när Matte åter tråcklade sig fram en mycket liten bit i taget. Men även detta funkade och glad i hågen ökade Matte farten och slackade på hundarnas koppel. Snart framme i Älgeby! Matte mindes en snarlik färd med häst och vagn i sönernas barndom. En tur med den egna hästen och övernattning i fjälltält längs vägen. En traktorväg där vagnen riskerade att välta och Matte som körde fick balansera vagnen med den egna tyngden. Sönerna och Huskyn fick gå bredvid för säkerhets skull. Även den passagen gick bra.
Borta vid gården betade några hästar och Aili blev intresserad. Dikena var nyslagna och doften av nyslaget hö i septembersollen var helt underbart ljuvlig! Matte och hundarna hade det väldigt bra. Moppen rullade vidare i sakta mak mellan hästhagarna och två hästar i en egen hage blev nyfikna på sällskapet på vägen. De dök upp bakom en skogsdunge och hundarna blev överraskade. Vinden låg mot hästarna. Násti och Modji är hästvana och bryr sig inte, men för Aili är hästumgänge ännu inte lika etablerat. Hon och hennes syskon fick som knytt hälsa på hästar på en närbelägen hästgård och klickades för goda vibbar. Det har fungerat bra och Aili har bara problem med att inte skälla på dem. Men nu skötte hon sig riktigt fint och helt tyst gick hon så nära som kopplet tillät, med Matte sittande på moppen. Aili ville närmare, men fick inte. Ingen rädsla. Bara nyfikenhet. Násti och Modji brydde sig inte.
"Promenaden" gick vidare in i området en bit, men sedan kändes det lagom att göra helt om. De två ensamma hästarna kom åter fram och ville hälsa på hundarna, så Matte utnyttjade situationen och stannade upp igen. Njöt av solen, doften, hästarna, gårdsmiljön med gamla hus och hagar. Tre hundar som tyst och sansat iakttog hästarna på nära håll. Mådde gott!
Att ta samma väg tillbaka till Ekskogen kändes lite tråkigt. Matte ville nu testa en annan möjlighet till passage. Körde in på en av stickvägarna i Älgeby och närmade sig fotbollsplanen i Ekskogen. Vid vändplanen tog en cykelbar stigsnutt vid. Skulle det gå att köra moppen där? Matte trixade och knixade och tog sig med försiktighet över och runt stenar, gropar och trädrötter. Hundarna visste vid det här laget vad som förväntades av dem. De drog sig lite bakom och gick tätt tillsammans. Väl ute på fotbollsplanen belönades de med långa koppel och tillåtelse att nosa längs stigen i kanten. Detta är en populär hundpromenadrunda.
Hem bar det sedan längs de vanliga hemmavägarna och på raksträckan fick hundarna ösa på lite, efter en hel del långsamgående. Efter två timmar på tur tillsammans, återvände Matte och hundarna hem. Allt hade gått väl och Násti kastade sig omkull på gräsmattan och började välbehagsrulla med sprättande ben! Precis som hennes mamma Gázzi alltid gjorde. Aili och Modji fick springfnatt en stund och sedan slog sig alla till ro och njöt i solen på gårdstunet. Matte som bara suttit stilla behövde röra på sig och "pratade" lite med blommorna i trädgården.
Hundarna fick ytterligare en promenad framåt kvällen tillsammans med Husse. När solen sjönk bakom skogen och middagen ätits i de sista försvinnande strålarna. Sista utomhusmiddagen för året?