Lördag och kursdag.
Regn även denna förmiddag. Familjen tog det lugnt med frukost och tidningsläsande framför brasan, efter en morgonpromenad med hundarna till brevlådan bortåt vägen.
Mitt på dagen for Matte och Aili iväg till klubben för att gå på kurs. Skogsagility var inplanerat, men ströks av någon anledning. Vätan med hala underlag kanske. Dock höll regnet uppe under eftermiddagen. Kurstillfället började med en promenad, lik den på första kurstillfället. Över ett färist och in i en fårhage. Ut ur hagen via en brant stätta. Nu var fåren utsläppta men syntes inte till och grinden var låst. Varför även Matte måste pallra sig över stättan. Det gick faktiskt rätt bra. Aili hade inga som helst problem. Några av hundarna bör inte gå nära varandra och Aili och en Hoffetik fick fungera som vågbrytare. De bryr sig inte. Aili förefaller vara en tålig hund. Skönt. Funkar bra med alla hundar, precis som sin mor.
Tillbaka till stugan och nu gällde det att placera deltagarna så att det inte uppstod spända situationer mellan osäkra hundar. Mopskillen har en förmåga att låta som om han håller på att kvävas till döds under vilt skällande när han blir triggad. Det blir han av ett sträckt koppel. Han hamnade bakom Aili och ville absolut fram till henne. Kvävningsljuden blev allt våldsammare och Aili allt mer brydd. Men satt kvar och kollade med Matte om det verkligen skulle vara på detta viset. Lika balanserad som sin mor när hon blev attackerad av en Mops på en utställning. "Du är inte rolig. Nu går jag." Men oljudet från Mopskillen omöjliggjorde undervisningen och en rockad fick göras. Han hamnade längst bak, utan någon hund i närheten. En Lapsk Vallhund och en Finsk Lapphund deltar på kursen. Ingen av dem skäller. Ingen stör.
Sedan var det dags för träning på planen. "Sitt stanna kvar". Aili skötte sig bra och Matte höjde ribban genom att kasta en boll för att störa Aili. Som satt kvar. Matte kunde gå långt bort och Aili satt kvar. Det gjorde hon även när en inkallning skulle göras. Hon satt kvar. Aili fick nu inte ett kvarkommando, som betyder att Matte kommer och hämtar. Hon fick ett stannakommando som kan lösas med en inkallning. Matte traskade iväg tjugo meter och kallade in Aili med visselpipa. Aili lät sig inte prvoceras eller störas. Hon satt kvar. På rad med de andra ekipagen. Matte ropade, Matte gick längre bort och lockade samtidigt, visslade igen och kunde till slut inte hålla sig för skratt. Aili satt som fastklistrad. "Du sa ju att jag skulle stanna!?" Instruktören ingrep och puttade igång Aili. Bokstavligt talat. Aili sprang till Matte och var jätteglad och kampade med sitt spengummi hela vägen tillbaka. För bra resultat bad Matte sedan att få göra om övningen. Nu när Aili borde ha förstått att hon var fri att komma på inkallningen. Aili hade fattat och kom fint på visselsignalen. Kampade tillbaka även denna gång. Poletten hade trillat ner.
Aili gör så här även hemma ibland. "Åk ni! Jag kan sitta här och vakta huset." Som både Násti och Modji har gjort som unga. Självständiga hundar som har egna åsikter. Sådan gillar Husse och Matte. Lyckan är stor när sådana hundar väljer att samarbeta. Inte gör det för att de är tvingade.
Husse hade varit hemma med de vuxna hundarna och tagit en välbehövlig långpromenad med dem.
Kvällen avslutades med en show som visade att det finns en utbredd tolerans och acceptans för den som avviker, i de flesta länderna i Europa. Vacker sång premierades. Framförd av en fantastisk artist med en underbar sångröst! Det känns hoppfullt. Conchita Wurst vann Melodifestivalen iförd en fantastisk glittrande klänning och ett mycket välansat helskägg. Hon ingav hopp i en orolig tid.