Lördag.
"Ont skall med ont fördrivas är en annan tänkbar rubrik".
Matte älskar vinter och snö, men hennes kropp håller numera inte helt med. Lördagen var råkall och ruggig trots en plusgrad, men det eventuella solskenet befann sig annorstädes. Lågtryck och hög luftfuktighet med omväxlande snö och tö påverkar gamla slitna leder, liksom annat i livet. Gåapparaten har stelnat till och när Matte klev ur sängen ville ryggen inte räta ut sig. Matte höll andan och hoppades. Vågade knappt röra på sig. Ryggskott eller diskbråck? Båda är dessvärre bekanta. Toabesöket klarades av och sedan blev Matte kvar på tronen. Av ren och skär rädsla för att röra på sig och få en låsning i ryggen. Faaan! Tänkte Matte nästan väldigt högt.
För att göra en lite seg historia kort så bet Matte ihop, rörde sig i slowmotion steg för steg och rätade ut kotorna en efter en och tog sig till fåtöljen och dråsade ner framför braskaminen. Förträngde allt och fikade och läste tidningen som vanligt. För att resa sig upp och allt var som vanligt. Varken ryggskott eller diskbråck. Yes!
Mitt på dagen kunde Matte ta den planerade långpromenaden med hundarna. Inte bara det. Hon kunde hålla lika god fart som häromdagen tack vare icebugs på fötterna. Men liksom häromdagen var musklerna korta och lederna stela och den oopererade höften börjar göra sig påmind. Men det finns inte på kartan att bli sittande och stelna till ännu mer. HUNDARNA! Hur vore livet utan ansvaret för deras välbefinnande och de vill och behöver komma ut och gå dagligen. Vissa dagar måste man bita ihop mer än andra och dessa dagar skulle Matte garanterat ha svårt att komma igång om inte hundarna var en del av hennes liv och hennes ansvar. Livet går upp och ner för oss alla och nog är våra hundar en källa till bättre hälsa överlag.
Matte tänkte på idrottarna i Sydkorea och marscherade på neråt vägen. En hundproomenad som blev rätt hackig denna lördag, då många befann sig i rörelse i området. Många var de tillfällen då Matte fick korta in kopplena och sätta hundarna i plogvallen samt hålla in mage och bröst för att ge utrymme för passerande bilister. Som inte var permanentboende stresskörande till och från jobb och annat. En vinterlördag är många ute och tittar till sina stugor och ovanan vid isiga smala vägar med kärringar och hundar att passera, framkallade låga farter. Tack.
Lediga hundägare var även ute och passade på att släppa hundarna lösa "när de var på landet". Vilket funkade halvbra med ökad trafik av förare ovana vid iskörning på smala och krokiga vägar. Ett sådant möte skedde utanför Lapskflckens staket och Matte såg en lös hund lååångt före sin förare och så dök en bil upp. Alla överlevde oskadda. Samma hundekipage mötte Matte på sin promenad och de två Lapska vid Mattes sida visade viss tveksamhet inför den ensamspringande stora hunden, långt före resten av sin flock. Matte stannade upp och förberedde en reträtt in på en tomt. Men det goda hände att den lösa hunden just anlände till sitt eget revir och när resten av den flocken kom ikapp stängdes hundarna in bakom nät. Så löste sig den situationen på ett för de två Lapska bra sätt.
De reagerar rätt kraftigt på lösa hundar som kommer springande rakt emot dem när de är kopplade och det gör även Matte. Sett på långt håll är det ju totalt oförutsägbart vad den hunden har för avsikter. Matte försöker i dessa lägen alltid undvika mötet genom att vända och gå av vägen. Helst in på en tomt och i skydd av något. Hur tänker den hundägare som låter sin hund springa lös på en väg, långt före eller efter och inte kallar in den vid möten? Undrar fler än Matte. Om inte annat riskerar hunden att bli påkörd.
En kopplad Bostonterrier passerades längs vägen och samtliga inblandade skötte sig fint. Matte snackade bort några minuter med en person som skottade snö och förvånade med att tilltala Matte ooh fråga efter hennes tredje hund - Násti. Som lämnade flocken i juli i fjlol och sedan dess har Matte passerat denne man på hans tomt åtskilliga gånger. Även morsat utan att bli besvarad. Man skall aldrig upphöra att förvånas!
Promenaden blev av intervallträningsstuket med powerwalk däremellan igen och Matte höll nästan idelaltiden. Med det överraskande samtalet borträknat så fixade Matte tiden. Man får göra så gott man kan och hundarna höll i alla fall trav hela vägen runt. Lite senare på dagen tog Husse en skogspromenad med hundarna och då vilade Matte i stugan med lite läsning. En bok i första nyutgåvan om livet hos renskötare 1915! "Kåtornas folk" skriven av Ester Blenda Nordström, som under maj till september 1915 var nomadlärarinna för samebarnen i Saarivuoma i Lappland.