Onsdag.
En dag som Matte startade tidigt vid datorn och äntligen tog hon tag i den plan som grott i skallen i närmare ett års tid. Det gick inte helt som på räls. Möjligen en lite krokig sådan. Matte skulle starta ett konto på Instagram och hamnade fel fler än en gång. Hon hänvisades till olika sidospår som alla ledde till hennes mobiltelefon. Nu ville Matte inte alls kunna komma åt Instagram på sin lilla mobilskärm. Matte ville se tydligt vad hon höll på med på sin stora datorskärm! Instagram skulle finnas tillgängligt i Mattes dator - utan nerladdande av någon app! Mobilen är mätt och vill inte svälja fler appar än de aboslut nödvändiga och några få till. Den klagar över att lagringsutrymmet börjar bli fullt med jämna mellanrum.
Matte fick sin första kamera när hon fyllde tio år och det var en lådkamera! Samma kamera som hennes egen mor, född 1915, fick till sin tioårsdag för övrigt! Med den kameran fotade Matte sin närmaste omgivning och lyckan var stor när stallskötarna tog ut de två finaste hästarna ur stallet och med stort allvar lät den hästintesserade tioåringen fotografera dem på stallbacken! Hästarna ställdes upp som på en utställning och bilderna blev förvånansvärt bra! De finns kvar i ett album tillsammans med foton på Mattes röda cykel och familjen. Att cykeln är röd ser man ju inte naturligtvis, då foton endast kundes tas i svartvitt. Sedan dess har Matte fotat och en del foton finns i album på en hylla, merparten ligger i ett skåp i gäststugan till ingen nytta alls. Mängder med diabilder till exempel. För att inte tala om i datorn. Bilder som kommer att försvinna när Matte inte finns mer. Bilder från många resor i många länder och som Matte kan titta på om hon inte har något annat för sig. Men det har hon ju för det mesta.
Då denna hemsida inte heller sväljer hur många bilder som helst, tänkte Matte att hon kan ha ett konto på Instagram som en bildfilial till hemsidan. Om någon annan skulle vara intresserad av bilder från hundträningar, hundvardag och trädgårdsliv i reviret.
Till slut föreföll det Matte gjorde vid datorn ha resulterat i ett konto på Instagram, med ett namn som hintar om att det innehåller bilder på hundar och växter på olika sätt och på olika platser. Kanske slinker även något annat motiv med någon gång. Matte är novis och okunnig och vad är egentligen ett bra namn på ett konto på Instagram, så att andra hittar dit? Matte konsulterade några kunniga i olika generationer och landade i att använda sig av namnet dogsandgardenatnan.
Kvällens räddnigssökträning var förlagd till bergtäkten/bergkrossen, där en del arbeten pågick med utvidgning och sönderhackande av berg längs ena kanten. Vädret var helt perfekt med blå himmel och lagom varmt. En vind som knappt fanns, vilket gjorde söken svåra för hundarna. Deras förare önskade dock en kraftigare vind som kunde blåsa alla miljoner minimyggor och knott till ett avsevärt varmare ställe! Det var vidrigt mycket stickande insekter,som trängde sig in i öronen och bakom glasögonen och kom i jätteflockar! Att ligga gömd som figurant var förenat med plågor, men utan figuranter inga sök för hundarna.
Fyra snälla träningskompisar gömde sig så att Aili kunde få leta rätt på dem. Matte hade kommit på att hon inte tränat sök från fordon på väldigt länge och därför var en skottkärra medsläpad till träningen. Nu fick Aili sitta i skottkärran medan Matte körde den långsamt längs ytterkanten av det långsträckta sökområdet. De fyra figuranterna låg gömda ett stycke in området, väl utspridda och Matte visste var de var gömda. Matte tränade både sin hund och sig själv, då det är viktigt att kunna läsa sin hund rätt, så att den inte släpps ut på sök i området på fel plats. När hunden visar så tydligt att föraren känner sig säker på att den vet exakt var figuranten är gömd släpps den fri. Skulle hunden släppas för långt från figurantens lega blir det något annat än avsett. Då blir det ett stort frisök och inte ett sök från ett fordon, där hunden från fordonet lokaliserar vittringskällans exakta placering.
Aili satt mycket fint och stilla i skottkärran medan Matte rullade den framåt på den ojämna marken. När Aili visste var figuranten var gömd gnällde eller skällde hon och lutade sig mot vittringskällan, varpå Matte gav Aili tillstånd att lämna skottkärran och avsluta söket med markering av funnen figurant. Att köra skottkärran med ansiktet och händerna fulla av mygg och knott var inte särskilt roligt. Ganska plågsamt. Men det var bra träning!
Klicka för större bild.
Dima fick söka i koppel på ett snarlikt sätt, längs områdets kant där fyra figuranter var gömda på samma ställen som tidigare. Skottkärreåkande måste tränas ordentligt innan han får söka från skottkärran. Dima fick många störningar på sitt sök, i form av vittring från alla de sex hundar som sökt innan det var hans tur. Matte tränade intensivt för egen del på att kunna tolka Dimas signaler rätt, så att han inte släpptes fri på för långt avstånd från figuranterna. Nu kastade sig Dima i kopplet en hel del initialt, då arbetstemperaturen var skyhög och Dima ville springa fritt! När han fick vittring saktade han ner och när han visste var figuranten hade gömt sig stannade han och svansen började vaja från sida till sida. Ett sätt att träna som var mer träning av kommunikation mellan hund och föraren än vad det var sökträning.
Vid alla former av hundträning/hundjobbande är det viktigaste just detta - att hundföraren kan läsa sin hund. Men även att hunden kan visa hundföraren när den har fyndat. All hundträning bygger på en mycket god kommunikation mellan hund och förare. Det kommer inte av sig själv. Det måste man träna på!