Onsdag.
Vinden friskade i på eftermiddagen när träningsgruppen samlades. Lite tidigare än vanligt, då man skulle samlas för en gemensam måltid hos en närboende träningskompis efter träningen. Träningsområde denna vecka var bergtäkten med stora grushögar som understundom såg ut att vara omgivna av rök! Det var vinden som sopade högarna rena och luften var bemängd med små sandkorn. Lokala sandstormar...
Nio hundar skulle få möjlighet att göra bra sök tillsammans med sju förare. En extra hund deltog då den tillfälligt var innebooende hos en träningskompis och Matte kör två hundar, Husse figgar bara. Efter ett snabbmöte vid bilarna hittades en form för bra och mycket tidseffektiv träning för samtliga hundar. Husse och en av hundförarna gick och gömde sig i "skrotområdet" och sedan fick alla hundar i tur och ordning söka igenom området. De båda figuranterna byttes ut i halvtid. Ett ekipage körde hund, ett ekipage stod i väntläge och kunde starta så snart ekipaget innan lämnat sökområdet.
Matte stod alltså redo med Aili på avstånd, när en hund fyndat sin andra figurant och lämnade sökområdet. För att hundarna skulle få bra och inte för lätta sök startades alla hundar i medvind. Aili fick frisöka och hon gick ut fint och tog på långt håll vittringen från Husse i en stor gammal brosektion, liknande en tunnel. Husse skallmarkerades fint och ihållande, så att Matte kunde hitta honom. Vittringen från nästa figurant fick Aili direkt och stack iväg bland alla skrymmande föremål. Matte hörde henne mycket snart skalllmarkera nästa figurant med bara ett par skall. Varför Matte inte kunde avgöra om Aili faktiskt fyndat eller bara skällt för att hon kom in i vittringsfältet och jobbade vidare. Matte gick vidare i den riktning hon hade hört Aili, som skällt mycket långt borta. Så småningom fick Matte se Aili stående på bakbenen mot några stora däck täckta av en lastpall. Där belönades hon av figuranten som gömt sig i däcken, varför Aili naturligtvis slutade skälla för att vägleda sin förare Matte.
Figuranten hade alltså börjat belöna Aili så snart hon blev hittad. Det fungerar mycket dåligt om en sökhund lär sig att förvänta sig en belöning efter högst ett par skall och tystnar. När man tränar in skallmarkering på en hund vill man att hunden lär sig att hålla i skallet länge! Skallet är ju till för att vägleda föraren, som kan befinna sig på stort avstånd från sin hund och rör sig långsammare än hunden i bråtig miljö. Aili är rutinerad och ingen skada är skedd. Matte hade dock svårt att hitta både hund och figurant. I ett skarpt läge kan den försvunnes liv hänga på att bli hittad så snabbt som möjligt. Som förare vill kan kunna lokalisera sin hund direkt när den fyndat.
Dima fick göra samma sök men i en fem meter lång lina. Han har inte tränats att markera en funnen figurant ännu. Det väntar Matte med till dess Dima är säkrare på vindar och vittringar för att undvika okynnesskällande och oprecisa markeringar. Han jobbade fint och visade fint med hela kroppen när han fyndat, så att Matte kunde koppla loss honom för att avsluta söket okopplad.
Samtliga hundar jobbade på bra och klockan var inte så mycket när alla var klara. En övning till skulle hinnas med, om man körde på samma sätt - som ett löpande band. En figurant gick upp och gömde sig på en stor hög med grov kross; en tillkörd väg ledde upp på högen. En hund i taget fick sedan kopplad gå en vindstig, för att fånga vittringen och släpptes lös när den tydligt visade att den fyndat. Aili kom till skallmarkering rätt snart och talade om var hon fyndat, varför hon släpptes lös för att söka upp på högen. Dima var duktig även han, men mer osäker på de byiga vindarna som slog mellan stora högar och ändrade riktning. Han jobbade med nosen hela tiden och bestämde sig sedan för en tydlig riktning och berättade för Matte var figuranten var gömd. Dima släpptes lös och hade så hög fart att hans bromssträcka blev lång! Han fick vända sig om för att se figuranten, som belönade direkt.
Det blev en mycket givande och effektiv träning i stort sett utan stress. Tid fanns att äta i lugn och ro medan hundarna fick ta igen sig i bilarna.