På fredagen styrde Matte kosan mot Vettershaga och tog hundarna med sig. Solen sken och sjöarna glittrade längs vägen. Den ena efter den andra kantar vägen och sedan tar kustlinjen vid. Sjöar med ädelfisk och badplatser, Wira bruk med sin välbevarade valonsmedja, Roslags Kulla kyrka med skolan från 1700-talet strax intill och en bit norrut Östanå slott. Efter avfarten mot Ljusterö minskar trafiken påtagligt och Matte njuter av att slippa fara genom några städer eller på motorvägar för att komma till den lilla sommarstugan.
Hundarna släpptes som vanligt lösa på tomten och Matte började måla ramen runt fönstret på ytterdörren i "tårpilsgrönt", till dörrens mossgröna färg. Målarvädret har varit bedrövligt denna sommar och allt är inte gjort som borde ha hunnits med. En stor byggfläkt riktad mot huset hade varit bra. Därefter övergick Matte till att stapla upp de kapade stammarna lite mer genomtänkt, för bästa torkmöjligheter. Gázzi hittade en stor sten med sluttande sida, där hon lätt kune komma högt upp för god utsikt över Mattes arbetsplats. Hunden som i sin ungdom bara drog iväg på egen hand är nu en mycket trofast följeslagare till Matte.
Matte rensade lite här och där på tomten och under tiden torkade det första lagret färg och Matte kunde måla en andra gång innan tejpen togs bort. En tredje gång får anstå. Som sällskap vid målandet hade Matte både Gázzi och en nyfiken Rödhake som satt i en buske strax intill.
Modji hade koll på något djur i det höga gräset intill huset och satt som en staty med sträckt nacke och stirrade intensivt mot samma punkt mycket länge. Det kanske var den långa kopparormen (ödlan) som håller till framför huset.
När Matte stängt alla öppna dörrar till de tre husen och plockat ihop sina prytlar, tog Matte med sig hundarna på en långpromenad i skogen. Ett stycke bort i skogen ligger den långsträckta sjön Älggreten och Matte har tidigare försökt finna den, men misslyckats. Nu skulle ett nytt försök göras. Hundarna uppskattade mycket att få känna nya dofter längs nya stigar och Modji tog täten i sträckt koppel. Matte fick sätta fötterna med kontroll på den blöta mossan, som likt såpad gled iväg på berghällarna. Stigarna är många och valet var inte helt lätt, men en känsla för väderstreck förde Matte och hundarna i rätt riktning och långt där framme syntes den förväntade nivåskillnaden och en ljusning mellan träden. Matte var säker på att vara framme. Men icke då! Ljusningen bestod av ett gigantiskt hygge av samma form och i samma sträckning som sjön. Matte valde en ny stig som visade sig ända bland trädstammar som blockerade vägen där man kört ut virke. Sönderkörd och med kvarlämnade stockar här och där, var nu terrängen oframkomlig och Matte tvingades göra helt om.
Vid nästa försök som Matte gör skall kartan och kompassen med. Inte bara en memorerad kartbild och en blek sol som riktningsgivare. Hundarna gillade helt klart att vandra på nya stigar och Gázzi passade på att dricka friskt regnvatten i skrevor i berget.
En av Husses jobbarkompisar är uppvuxen på en grannfastighet och hon hade berättat att hon inte längre hittade sjön. Så Matte var i relativt gott sällskap. Efter en avverkning är naturen sig inte alls lik och värst av allt är att gamla stigar inte alltid finns kvar. De är sönderkörda och blockerade.
Till sommarstugan kan man ta två olika vägar. Tidsmässigt tar båda 40 minuter och det skiljer bara 2 km. Omväxling förnöjer, så Matte tog den andra vägen hem. Över Bergshamra (Norrtälje) och genom Riala. En gammal genuin by med många gamla gårdar och mycket stämning från förr, men där även många nyare hus tillkommit, då avståndet till E18 är relativt kort. Även denna väg är en lätt trafikerad väg genom jordbruksbyggd. Njutbar körning!
Gázzi har full koll på var hon befinner sig och har med tilltagande ålder börjat skälla i bilen när hon närmar sig hemmet. Oavsett från vilket håll. Då det tenderar att starta allt längre bort får hon flytta till golvet framför passagerarsätet om hon inte tystnar. Där ser hon inte ut och hon blir tämligen syrak. Bara för att hon är gammal får hon inte börja med störande ovanor. Även hon bara är glad och inte åksjuk, vilket först misstänktes. För den äldre hunden blir det som för en åldrad människa. Behovet av omväxling är inte lika stort längre. Hemmets trygghet är värd mycket. Måltiderna blir allt välkomnare och lite extra godbitar allt värdefullare. Som tur är har Gázzi inte nyckeln till fodertunnan eller kylskåpet. Matte vill att Gázzi skall hålla vikten för att inte överbelasta sin kropp mer än nödvändigt, men visst får hon lite extra ibland, om hon promenerat i en timme och förbrukat kalorier. Då kan det behövas till och med.