Lördag.
De båda Lapska damerna, Modji med dotter Aili, har två revir att hålla reda på. Båda belägna i skogen med inhägnade ytor för dem att vistas på dagligen. Det permanenta reviret, där den mesta tiden tillbringas, har inte så stor inhägnad yta, är av trädgårdskaraktär med en bäck och är belägen framför huset mot vägen. Nedanför det icke inhägnade berget och skogen. Området bakom huset ingår i reviret. Deras andra revir består av en skogstomt inhägnad med fårnät i sin helhet, gränsande mot berg, skog och ett glest bevuxet hygge, samt två stora tomter, den ena permanent bebodd den andra inte. En dryg halv kilometer från stranden, i en by vid den sydliga Roslagskusten. Ett långt stenkast skiljer de två reviren åt och det tar bara en dryg halvtimme med bil att förflytta sig emellan dem. Varför de båda Lapska har stora möjligheter till ett relativt fritt liv utomhus. Där de får vara hundar utan krav, andra än att inte skälla på förbipasserande. Vilka i mängd är betydligt fler utanför det permanenta reviret med vägen tätt inpå. Fritidsreviret ligger bakom övrig bebyggelse i byn, mot skogen och har ingen väg tätt inpå staketet, vilket ger ett större lugn och mer avskiljdhet.
Detta att kunna erbjuda de hundar som varit Mattes ansvar över åren, möjligheten till hundliv så långt det är möjligt, är viktigt för Matte. Som inte tycker att de egna hundarna alltid skall behöva underordna sig människors viljor och beslut. De måste få samma möjligheter som vilda djur i hägn måste få enligt lagen, att leva artspecifika djurliv med möjligheter till berikning. Hundarna måste få chansen att gräva och hitta sina egna favoritställen, de måste få möjligheten att välja själva var de vill befinna sig och vad de vill göra, inom rimliga gränser i en flock med människor. Åtminstone ibland. Hundar är inte människor och inte heller vilda djur. De är djur, men domestiserade och de lever gärna tillsammans med människor. Vilket inte fråntar dem behoven som just en hund har, av att både få gräva fritt, gnaga på ben och att få vila i en människas närhet. Samt vara aktiva tillsammans. Självständighet och samarbete bör beredas utrymme i hundars liv. Inte bara samarbete. Liksom behoven av att utforska dofter på marken och i vinden. Behoven av att få vara individer med eget beslutsfattande vad gäller aktivitet och passivitet. Hundar har både egna hundbehov och mer människoanpassade behov. Tänker Matte. Sedan den första hunden kom i hennes hem för femtiosex år sedan. Men man tänker så olika.
Lördagens förmiddag tillbringade Modji och Aili dels i uterummet, dels utomhus i det permanenta reviret med Husse. Eftermiddagen tillbringade hela flocken i det mer kustnära reviret med större inhägnad yta åt hundarna att röra sig över. Släpet lastades fullt med mängder med granris, som aldrig kunde eldas, då ingen snö kom och brandrisken var för stor under den gångna barmarksvintern. Hundarna skrotade omkring, upptäckte en katt på granntomten, fick många intressanta vittringar i vinden från norr och höll koll på viss aktivitet på den närliggande fastigheten där någon donade med en bil. Det är vad Matte vet. Sedan var både Modji och Aili utom synhåll en stor del av tiden. Möjligen låg någon av dem inne i stugan och vilade en stund. Dörren är alltid uppställd. Tomten är stor och marken tätt bevuxen på sina håll, med blåbärsris i knopp nu och vitsippor, samt vissnade ormbunkar. Hundarna syns inte utan sina reflexhalsband och knappt ens då. Matte låter dem hållas och ibland dyker de upp och kollar läget.
När släpet var fullastat och Matte dukade fram fika, dök de två Lapska upp från olika håll. Mycket smulor blev det inte att städa av en skiva grovt mjukt bröd med ost och en banan var, till hundarnas stora besvikelse.
Husse och Matte tog sig tid att bara njuta av tillvaron på den fina tomten i lugn och ro. Hundarna kopplade av och föreföll nöjda även de. Det var varken för kallt eller för varmt och resten av världen och tillståndet utanför staketet var totalt och välgörande bortkopplat för stunden!
Klicka för större bilder.
På hemvägen gjordes ett stopp vid Wira Bruk för en måltid utomhus vid restaurangen. På grund av avståndsråden kunde man som "utsatt grupp" ringa in och beställa mat, för att sedan betala med Swish! Perfekt! Ett flertal bord och stolar fanns att välja på och så här dags var det ingen trängsel. En timme kvar till stängning.
Trots detta kom en ung kvinna fram till bordet bredvid Lapskflocken och drog det ur postition två meter bort. Hon släpade iväg bordet mycket tätt intill Lapskflocken då det var mer sol där.... Hade hon gått fem meter till så fanns där flera, ännu mer soligt placerad bord, med helt tomma stolar runt om. Mobilen i ena handen och tankarna inte närvarande. Hon och hennes var allt som existerade när hon skulle sätta sig mycket tätt inpå Husse. Blir Husse sjuk blir Matte sjuk och det var ju liksom just detta med smittspridning som är ALLAS ANSVAR. Eller bara riskgruppernas eget problem kanske. Matte hade inga planer på att byta bord.
Den unga kvinnan föreföll totalt överraskad när Matte påpekade det olämpliga i att trängas så tätt inpå Husse. Som inte såg vad som skedde bakom hans rygg. Inte konstigt att denna smitta sprids som en löpeld. Bristen på kunskap verkar understundom skrämmande stor. Eller bristen på förmåga att tänka på vad som är bra för andra än just JAGET.
Samhällsansvar har vi alla i detta. Men om det bryr sig inte den som är upptagen av sitt eget bästa och sin mobil och lever i en privat och egotrippad bubbla. Vi skall vara rädda om VARANDRA. Vi behöver varandra.
Ytterligare en dryg timme tillbringade Modji och Aili utomhus i sitt permanenta revir, tillsammans med Matte och Husse, innan solen sjönk bakom den högsta granen i väster.
Var rädda om er och varandra och håll avstånd!
