En kommentar för många år sedan fastnade. Bleknade och försvann - men tydligen inte helt.
Matte föddes och växte upp i en tid då många hade en Luther på axeln genom livet. Stor eller liten och ibland på båda axlarna. En Luther som konstant viskade i örat att man inte skulle förhäva sig, inte tro att man var någon och att man absolut inte fick skryta. Man skulle helst inte märkas. Inte sticka ut och man skulle be om ursäkt för sin blotta existens ibland. Man öste inte direkt beröm över sina ungar - som inte tilltalade sina föräldrar med "du". "Vill Mor/Mamma se vad jag har ritat?" Lärare tilltalades med "Magistern/Fröken". Man använde tilltalsordet "ni" till alla man inte kände. Inte "du".
Ja så kunde det låta. Durefoemen var en gåva! Alla tilltalade varandra med "du" i stället för "Frun, Herrn, Fröken, Ingenjörn, Doktorn" o.s.v. Matte tog studenten 1968 och det kändes väldigt ovant att säga du till Magistern! - "Säg du till alla utom till kungafamiljen. Så lyder språkvetaren Maria Fremers tips till den som besöker Sverige drygt 50 år efter den så kallade du-reformen. "Hela Sverige började säga du den 3 juli 1967 när Bror Rexed som nyutnämnd generaldirektör vid Medicinalstyrelsen lade bort titlarna med hela personalen."
Man fick inte tilltala främmande människor med du - det skulle vara ni och man fick inte prata om sig själv - det var självupptaget och ouppfostrat.
Matte har väl halkat med sin tid och blivit självupptagen och ouppfostrad. Med hemsida och blogg där hon är självupptagen och berättar om sig och sitt. Till och med som sjuttiofemåring skaffat ett konto på Instagram.... Luther knackar på.
Samtidigt har hon börjat bli tilltalad med "ni" i butiker. Igen. Det känns stelt och märkligt men skall nog vara någon form av artighet. Nytt och gammalt och man får hänga med för att inte halka efter.
Så Matte sitter här nu och skriver vad hon själv funderar över. Vad kanske andra i samma ålder har i tankarna ibland. Man säger åter "ni" även i singularis och man berättar om sig själv offentligt i TV och på nätet. Inte bara i bokform som memoarer. Matte har för egen del alltid älskat att läsa memoarer och reseskildringar. Krönikor i Dagens Nyheter. Självupplevda händelser och andras tankar. Andras liv och erfarenhete har känts intressanta.
Vad var det nu den där personen yttrade som tydligen bitit sig fast?
"Sådana där människor som fläker ut sig och beättar om sig själva tål jag inte". En person som betydde något. När Matte var lite stolt över att ensam ha kunnat skapa en hemsida för länge sedan. Okunnig på datorer och helt självlärd och lite stolt. Men en blogg kanske var lite mycket. Eller inte. Livet tar inte slut vid pensioneringen. Inte hundlivet heller. Där kanske finns en poäng.
En vän gick dock förlorad. Tydligen.
