.Nästan hela fredagen öste regnet ner. Matte fick undan lite jobb inomhus och tog med hundarna ner till byn i ett ärende. Trots vädret var det några tappra själar ute på golfbanan. Grått, blött och sju plusgrader. Blåsigt.
När Husse kom från jobbet hade lite dimma rasat ner mellan granarna och i dalsänkan längs med vägen. Blåsten var som bortblåst. Regnet hade övergått i ett smått dis och duggregn. Husse kapade ved och Matte tog med sig hundarna på en höstlig promenad vid den ena av de tre omgivande sjöarna. Tanken var att bara gå en kort sväng upp till sjön, för att sedan dra sig inomhus och göra kväll.
Så blev det inte. Matte greps av stillheten vid sjön. En fredagkväll klockan halv fem. Dis, lite dimma fläckvis mellan granarna, ett tunt och fint duggregn, en spegelblank skogssjö, lite tunn och porös is i vikarna, novemberväder och höststämning. Helt underbart!
Matte skrotade vidare. Benen gick av sig själva allt längre hemifrån. Då och då blev Matte stående på klipporna och tog in stämningen, njöt och vilade i sig själv. Násti och Modji föreföll ocskå njuta av stillheten och spanade ut över sjön i väntan på något livstecken, men inte en endaste fågel syntes till. Aili var på tonåringars vis mer otålig och tivingades till passivitetsträning när de äldre gick i stå. Ett visst pipande fick inte flocken att röra på sig, snarare tvärtom. Först när även Aili kopplade av och lärde sig njuta av lugnet och stillheten fortsatte skrotandet längs sjöns stränder.
Lapskflocken kom så småningom fram i Älgeby och vandrade vidare längs en öde väg. De flesta husen var tomma, men på ett ställe höll en man på att tvätta sin bil. Duggregnet tilltog. Matte och hundarna begav sig tillbaka in i skogen och stillheten bröts av upprört skällande från Lapsktrion. Ett stycke in bland träden rörde sig något stort och farligt! Svart! Odefinerbart. Mattte såg en man med sin hund skymta bakom träden och backade undan från den smala stigen med sina upprörda hundar. Det visade sig vara E. med sin Rottistik. Gammal bekant sedan åratal för Matte, men inte för Aili. Násti och Modji insåg snart att detta var ett ekipage de kände och inget att bry sig om. Ailis upprördhet över monstret i skogen förbyttes mycket snabbt i en het önskan att få busa med Rottisen. Det fick hon inte. Passivitetsträning igen. Aili skall vid hundmöten varken ha en negativ förväntan att andra hundar är obehagliga vid möten, eller en positiv förväntan att hon skall hälsa på och leka med alla hundar hon möter. Aili skall inte bry sig om hundar hon möter alls! De finns inte.
Bra träning för Aili blev det när de två hundförarna stod och snackade ett tag där i dis och duggregn, en fredagkväll, då alla andra än hundägare höll sig inomhus.
Efter 1½ timme ute i novembervädret började det skymma och Matte och hundarna kom hem och tände i kaminen för värme och mys. Husse anslöt snart och inom kort hade hela Lapskflocken fått mat i magarna och vilade framför brasan.