Matte har nyligen fått träffa ett Nástibarnbarn på nära håll igen och det är en gåva att få följa släkten på besök från olika länder. Stugan i skogen är alltid öppen för den stora Gátchisflocken och för dem som vill hälsa på. Bättre utvärdering går ju inte att få, än att få följa de avkommor som har Gázzi som sin urmoder. Den första Lapska i familjen och den första i rasen som blev räddningshund i Sverige. Goda arbetsanlag har hon fört vidare genom sin dotter Násti, den enda av hennes avkommor som i sin tur fick några avkommor. En färgglad kull med två "gula" en svart och en brun! De gula föddes med en för rasen icke önskvärd färg, av någon mycket märklig anledning och ett beslut fattat i rasens hemland av outgrundliga skäl. Insidan var ju lika bra som hos deras båda mörkare syskon! Whiskyfärgade Rassi befann sig i gränslandet mellan att kunna kallas brun och att vara en "gul" hund och hon satte hela sin Huskyflock på plats från första dagen i sin nya familj! Åtta veckor gammal. Hon och Násti var två kopior! Både till exteriör och kynne, men bruna Násti fick stjärnstatus och inte fullt så bruna Rassi kunde inte ställas ut. Men lika bra var hon! Golli gick inte av för hackor han heller! Tränade räddningssök trots att färgen var "fel". Det är inte där det sitter!
Tänk så bra om man helt struntade i om Lapska Valllhundar var gula eller inte! Då Finska Lapphundar mycket gärna får vara det! Det är ju inte en färg knuten till någon defekt eller någon sjukdom och renskötare som Husse och Matte haft kontakt med struntar totalt i om en Lapsk är "gul" i olika nyanser eller ej! Avelsbasen skulle breddas om man struntade i att utesluta individer på grund av sin färg. I en ras där exteriören, mentaliteten och arbetskapaciteten borde vara det man fokuserade på. Inte färgen. Om man skulle gå efter vad som syns bättre eller sämre så håller det inte att en gul hund skulle synas sämre i snö. En brun eller viltfärgad hund när det är barmark, kan vara väl så svår att upptäcka. Ailis kullbror Runne i renskötseln, en kopia av sin syster eller tvärtom, har ibland haft en slimmad väst i orange varselfärg för att synas i terrängen på kalfjället. Det funkar fint. Även på vita eller gula hundar. Ännu har Matte inte läst någonstans om exakt VARFÖR olika nyanser av gult skulle vara så fel på en Lapsk Vallhund. En liten ras där alla individer, oavsett färg,borde ses som potentiella avelsdjur, viktiga för rasen, intill att de bevisat motsatsen.
Vilket för övrigt även gäller alla de hundar där ägarna tror att de smiter förbi puberteten eller förändrar kynnet genom att skära kulorna av sina bängliga slynglar. Som bara är som de skall och kan förväntas vara när de är tonåringar. Hur var hussarna och mattarna själva som slynglar och jobbiga "fjortisar".... En del värre än andra, oavsett antal ben och de flesta blev det alldeles utmärkta vuxna individer och föräldrar av.
Varför inte ge alla slynglar och slynglor en chans att visa vilka de är i grunden? När tonårstiden passerats. I en liten ras där man vill ha goda arbetsegenskaper och beöver en bredare avelsbas. Vilket även innebär lite väl självständiga och påhittiga ungdomar, när potentialen för självständiga och problemlösande vuxna hundar måste finnas med vid "leveransen"/födseln i individerna.
Så snopet att kastrerea en helt normal testosteronstinn yngling, för att sedan upptäcka att han hade varit en utmärkt individ och rasrepresentant, viktig för rasen och värd att avla på. Man förändrar inte en personlighet genom en kastrering och för att bli en bra arbetande hund krävs en hund med motor och lite fart i. Mer än en gång har Matte hittat fina killar som tänkbara partners till Násti. Bara för att upptäcka att dessa fina killar har stympats och inte kan föra sina gener vidare. "De var så jobbiga". Vem är inte det som tonåring. Det är inte en bra lösning att undvika att avla på de hundar som har vad som krävs för att bli bra arbetande hundar, i en arbetsras, genom att kastrera de individer som upplevs som "jobbiga" i puberteten, eller att avla på så lugna individer som möjligt för att slippa "jobbiga tonåringar".
Nástisonen Pirak är på genomresa och har lovat stanna till och hälsa på i barndomshemmet inom kort. Ett mycket kärt återseende! Många år var det sedan sist.
Klicka för större bilder.
