Söndagen började som en vanlig dag. Med utsövda och morgonhungriga knytt. Det visade sig att Aikos högra öga börjat öppna sig i ögonvrån! Först i brödraskaran att se världen! När Matte tog ett foto, syntes ett litet blänk i ögonvrån på bilden. Dagen var aningen svalare och därmed behagligare. Násti var ute en del och låg på gräset framför ytterdörren, där hon hade koll både på huset och tomten.
På kvällen tog Matte en långpromenad med Gázzi och Modji och Husse var hemma med Násti och knytten. Matte promenerade i en timme och möttes vid hemkomsten av Husse och Násti ute på gräsmattan. Husse beskrev ett avvikande beteende på Násti samt kräkningar och Matte såg genast att något var galet. Nástis blick var förtvivlad och hela hunden visade på ohälsa. En timme tidigare föreföll allt normalt! Matte såg att Násti hade feber och misstänkte livmoderinflammation i första hand, men med en hand under bröstkorgen kändes ett stenhårt och uppsvullet juver. Juverinflammation alltså. Násti skakade rejält, vilket Matte tolkade som feberfrossa. En temptagning bekräftade hög feber med 40,10. Normaltemp hos hund är 38-390. Efter ett samtal till Djursjukhuset Albano ville man ta in Násti för att kontrollera kalciumvärdet. Skakningarna kunde även bero på kalciumbrist. Ett livshotande tillstånd. Sådan kan uppstå när valparna är tio dagar gamla, vilket Nástis knytt blev på söndagen. Mjölken som valparna lever av tar då långsamt livet av deras mamma. Hennes skelett kalkas ur och kraftiga skakningar är ett av symptomen. Juverinflammation var en diagnos, men där kunde finnas fler.
En lämplig knyttlåda letades fram och bäddades, de små måste naturligtvis följa med. Efter ankomsten till Djursjukhuset försämrades Nástis tillstånd. Andningen blev häftigare och hela buken och alla juver blev mörkröda. Även ögonvitorna blev röda. Matte försökte få kontakt med en veterinär. Kvällsstyrkan bestod av endast en veterinär och hon var fullt sysselsatt med en "mycket sjuk hund". Ingen hade tid med Násti. Först efter en dryg timme hade veterinären tid att titta på Násti. Då hade Matte börjat inse att Nástis liv stod på spel. Hon reagerade inte alls på sina knytt och hennes blick var fjärran. Nástis hjärta visade sig slå ansträngt och utöver juverinflammationen misstänktes en livmoderinflammation. Plötsligt hade Násti fått kraftiga flytningar. Ett ultraljud borde visa hur det var ställt med livmodern, men först sattes ett vätskedropp in. Násti var sedan så svag att hon kissade på sig.
Ultraljudet visade på en svagt förstorad livmoder, så som kunde förväntas tio dagar efter förlossningen. Ingen vätska i livmodern. Skönt. Ingen livmoderinflammation ännu, men det kunde vara under uppseglande. Det beslöts att Násti skulle vara kvar för observation, uppvätskning och provtagning, samt nytt ultraljud på måndagmorgonen. Men först skulle hon få ge sina knytt mat. Det visade sig att knytten, som gjort allt för att ta sig ur sin låda var lite för trötta för ett skrovmål. En ettrig en med silverrävpäls ville absolut ut i stora världen! Det visade han mycket tydligt. En annan gick mer metodiskt till väga, mer i det tysta. Men ut ville de alla fyra! De åt lite och sov sedan djupt. Personalen var upptagen och natten led. Knytten hann vakna utsövda och kastade sig nu över den öppnade mjölkbaren! De åt länge och intensivt, vilket Matte var oändligt glad åt. Aiko hade hunnit öppna ett öga och fått en glipa i det andra. Insidan av en veterinärklinik var det första han fick skåda! Därefter tog Husse ut Násti för rastning för att avlasta personalen, som nattrastar inneliggarna 01.00. Tryggt och bra för Násti att gå på toa med Husse.
Efter hemkomsten skulle knytten få smaka välling ur flaska, enligt rekommendation från veterinären. Att få i dem 5 ml var tog en timme. Klockan tre somnade hela familjen och klockan sex på måndagmorgonen var det dags för ny flaskmatning. Ingen ville ha välling ur flaska och det tog två timmar för Matte att få i dem ytterligare 5 ml var. Sedan måste Matte iväg på ett sjukhusbesök och Husse "vavade" = vård av valp.
Lagom efter Mattes sjukhusbesök på Danderyd, skulle ronden ha klarats av på närliggande Albano, varför överenskommelsen var att Matte skulle komma dit för besked och provsvar. Om ingen ringt angående en försämring under natten. Matte fick veta att Násti hade en typisk juverinflammation, inga tecken på livmoderinflammation men ett oroande svar angående trombocyter. Kunde tyda på en fästingburen sjukdom. Svar skulle komma under dagen, men med tanke på valparna skulle Násti få åka hem. Hon var behandlad med antibiotika och febern låg nu på 38,7.
Som kvällen innan var det fullt upp, varför utskrivningen av Násti kom att dröja ett bra tag. Svar angående trombocyterna hann komma och allt såg bara bra ut! På väg hem måste Matte dessutom passera ett apotek för att hämta ut antibiotika. Under hela förmiddagen hade Husse tillsammans med den kära Cockergrannen kämpat för att få i knytten välling. Ytterligare 5 ml i varje knyttmage. Tack snälla Y. för all livräddande hjälp! På måndageftermiddagen kom så äntligen Násti hem! Knytten kastade sig över en mycket trött mamma, som hade jätteont i sitt inflammerade juver. Aldrig mer flaska! Vilket Matte innerligt hoppas.
Veterinärens ord ringde i öronen: Det kan sprida sig till övriga juver. Febern kan stiga igen. Valparna får inte komma åt det sjuka juvret. Du måste massera juvret mycket och mjölka ur ofta. Var noga med hygienen! Ur det mörklila juvret kommer blodblandad mjölk.
Måndag eftermiddag och kväll har valparna ätit mycket och ofta. De är väldigt pigga. Násti är väldigt trött. Hon har ätit 2x2dl uppblött torrfoder med äggula och ost. Hon vill inte äta i köket, utan äter liggande i valplådan. Hon har varit ute och kissat och magen fungerar. Över den sjuka tutten sitter en kompress med mycket kirurgtejp runt för att hindra åtkomst, men Husse eller Matte vakar som hökar över knyttens måltider. Efter ett dygn med tre timmars sömn hoppas familjen nu på en lugn natt. Men det är en timme i taget som gäller. Måtte antibiotikan ha avsedd effekt. Ingen självklarhet numera.
Småkillarna har upptäckt att mamma är lite trött och har kommit på hur de skall göra när de är kissnödiga: De kravlar fram och gränslar hennes nos! Där står de och lyfter ett bakben för att få henne att slicka dem på magen och stimulera kisseriet! Flera gånger har två av dem gjort likadant, så det är ingen tillfällighet! Men under förmiddagen har de även visat att de faktiskt kan kissa själva ibland. Stora pojkar klarar sig själva!