Torsdag.
Matte tog en rask långpromenad med hundarna i området när innesysslorna var avklarade. Lite sol väntade förhoppningsvis, men så blev det inte. Två plusgrader och ganska blåsigt, men det kändes ändå skönt. Matte traskade på med sina hundar och kunde konstatera att Dima anpassat sig fint till promenerandet tillsammans med Aili. Från det att han initialt kämpade på som draghund i sitt medförda halsband och då och då kastade sig åt sidorna och även upp på Matte i jättesprång, går han nu fint i koppel. Sida vid sida med Aili går han och endast i undantagsfall, när upphetsningen blir för stor, lyfter han från marken i en ansats att hoppa upp på Matte. Någon sällsynt gång glömmer han sig helt och hoppar upp - kommer inte flygande från en koppellängds avstånd längre. På två månader har Dima lärt sig gå fint i koppel och från att krampaktigt ha hållit i Dimas koppel i ena handen och Ailis i den andra, fungerar det nu att promenera med båda hundarnas koppel i vänsterhanden. Inte krampaktigt alls. Dima har anpassat sig till att promenera tillsammans med Aili och Matte väldigt fint.
Även Dimas päls har anpassat sig väldigt fint. När han flyttade in var den lång och lite vågig på ryggen och tassarna var som stora pälstofflor. Han halkade på pälsen mellan tårna och trampdynorna och man kunde med lätthet sära på pälsen på ryggen och blotta huden. Dima flyttade från en lägenhet och ut på landet. Till en stuga med kalla golv och mycket utevistelse, samt ett ouppvärmt uterum där han gärna ligger tillsammans med Aili. Uterummet håller hälften av utomhustemperaturen. Nu på morgonen är det fjorton minusgrader ute och i uterummet är det sju minusgrader. Hundarna ville ut ändå. De ligger på varmt underlag med fällar i en hundkorg och i en korgstol. Dimas långa päls fälldes till viss del och tassbehåringen nöttes. Han har nu en aningen kortare och inte fullt så vågig päls över ryggen. Det går inte lika lätt att sära på pälsen och blotta huden, på grund av nytillkommen underull. Dock har han lyckligtvis kvar sina fina fanor på svans och bakben. Hans öron är lika charmiga som tidigare med mycket och lång päls på öronen. De vita tofsarna i öronen är kvar som tur är!
Då och då kommer frågan om Lapska Vallhundar och fällning. Olika svar ges naturligtvis av olika Lapskägare. Viktigt i sammanhanget är hur hunden lever som fäller lite hela tiden året runt? Hur lever hunden som fäller ett par gånger om året och då rejält? Hundarna och hundarnas pälsar anpassar sig efter den miljö och de omständigheter de lever i.
Att hundar generellt anpassar sig ganska lätt till nya omständigheter är ju bra, när man ser hur många hundar som omplaceras under sina liv. Lättheten till anpassning hänger naturligtvis ihop med skälen till omplaceringar och hur många gånger en hund tvingas flytta under sitt liv. Tänker man en enda omplacering under hundens liv och icke traumatiska skäl till omplaceringen, går det nog rätt smidigt för det mesta för en hund att anpassa sig i en ny flock och en ny typ av boende.
Sedan finns det mängder med skäl till varför vissa hundar får flytta runt många gånger under sina liv. I sitt sökande efter ny flockmedlem och en kompis till Aili snubblade Matte över diverse olika FB-grupper där man seriöst och oseriöst sökte en hund eller ville bli av med en hund. Inte sällan måste den flytta innan den fyllt ett år för att ägaren fick barn. Äldre hundar söker nya hem när ägaren blivit obotligt sjuk eller avlidit och anpassning till en ny situation kanske då inte är enkel och självklar.
Matte är medveten om sin egen ålder och sina hundars ålder. Risken finns att de överlever Matte. Man kan skriva ner hur man tänker kring detta, för att underlätta för sina hundar och anhöriga. För Dimas del står det skrivet vid överlåtelsen att Hundar Utan Hem skall kontaktas om Dima behöver ett nytt hem. Liksom för alla hundar förmedlade genom Hundar Utan Hem. Det känns seriöst tycker Matte.
Om framtiden vet man ingenting. Livet är här och nu och Matte traskar vidare genom livet med sina båda hundar och gläds åt att Dima har anpassat sig så fint i sin nya flock.
