Fredag.
Matte åkte iväg på morgonen för att uträtta ett ärende, när rusningstrafiken lagt sig. Fullständigt oväntat rusade något litet svart förbi framför bilen och fort gick det! Som tur var! En svart katt trodde Matte som hann bromsa in turligt nog. En liten spets i kattstorlek stod vid sidan av vägen. En sjuttioväg med mycket trafik och busstrafik och detta var precis efter en skarp kurva. Matte åkte sakta vidare och vände tillbaka så snart det gick. Den lilla svarta hunden stod kvar vid sidan av vägen. Matte svängde in på uppfarten till huset bakom hunden. Varpå hunden retirerade ettrigt skällande. Nu stod i alla fall bilen och blockerade i viss mån mot de förbifarande bilarna. Matte klev ur bilen för att försöka få in hunden på tomten dit den nu var på väg. Den visste var den kommit ut uppenbarligen och försökte trycka sig in genom fårnätet intill grindstolpen. Efter några försök kom den in just som Matte nådde grinden och då dök en Kelpie upp och ställde sig förväntansfullt vid grinden. Varför Matte gick in och knackade på dörren. Ingen reaktion. Matte använde järnklockan upphängd vid dörren och förde till slut ett himla oväsen för att få någon respons från hundägaren. Huset var tomt på människor. Kelpien var överlycklig över sällskap och hämtade en stor gren och sprang runt med. Åtskilliga grenar fanns liggande för sysselsättning. Minihunden var glad åt sällskap även den. Den visade sig bara kunna öppna ett öga. Igenmurat eller borttaget gick inte att se på lite håll.
Matte gick i sällskap av hundarna runt huset som såg halvbebott ut på något sätt. I en källardörr fanns en hundlucka och innanför var det ett betonggolv. Hundarna var lämnade ensamma på den stora tomten, där den lilla hunden visade sig kunna ta sig ut genom flera olika hål i nätet som omgav tomten. Gränsande till en kraftigt trafikerad väg på en sida och skog på övriga sidor.
Matte klarade inte av att lämna detta utan åtgärd och ville inte på hemvägen hitta en platt liten svart spets på vägen utanför tomten i fråga. Matte hittade diverse skivor att ställa för hålen i grinden och staketet nära grinden och stack sedan en lapp i dörrspringan om vad som hänt. Tidigare har varken människor eller hundar kunnat iakttas här. Märkligt. Hur har dessa två hundar det egentligen?
De egna hundarna fick på eftermiddagen en rask och rätt lång promenad lösa på golfbanan. Matte och Husse stavgick och Matte tog den långa rundan för att hålla sig gående så länge som möjligt. Husse genade och vilade benen ett tag. Både Modji och Aili rivstartade när de såg honom långt borta där han brukar ta en paus! En kapplöpning över mjukt gräs fick dem att sträcka ut ordentligt, när de var väl uppvärmda efter en halvtimmes lösspringande. Sedan tävlade de med varandra fram och tillbaka medan Matte stavade sig allt närmare Husse. Lite skinkpastej ur tub var belöningen vid varje ankomst och Modji som är äldst belönades alltid först. Oavsett placering i loppet! Förutsättningarna är lite olika när man är sex och nästan elva år.
Klicka för större bilder.
När Lapskflocken kom tillbaka till bilen visade det sig att Matte fått upp farten såpass, att den förlängda sträckan nu avverkas en kvart för snabbt. Minst en timme vill Matte hålla igång i rask takt med stavarna och gjorde därför en extra sväng tillbaka uppför slänten, runt och tillbaka med hundarna. Som nu var pigga och glada och Aili fick igång Modji på en jaktlek, när trion lämnade Husse kvar nere vid klubbstugan.
Matte njuter av att kunna gå så här igen och även om man inte blir ung på nytt gäller det att vara tacksam för återfunna gåmöjligheter. Utan smärta. Matte är lyckligt lottad som åter får gå så här med sina hundar. Husse är sämre lottad och man skall inte ta något för givet. De två Lapska i flocken kan ännu få vad de behöver. Det känns dock som ett korrekt beslut att i den här åldern inte ha behållit någon av Ailis valpar. De har det mycket bättre där de bor och kan bätre få vad de behöver som unga och framöver, än vad de kunnat få hos Husse och Matte. Man måste ha viss självinsikt som hundägare, med tilltagande ålder och krämpor som påverkar hundägandet. Man får aldrig glömma hundarnas (och andra husdjurs) bästa. Man får inte bli hemmablind utan att se sina egna tappade förmågor med tilltagande ålder, när det gäller husdjuren. Det är så lätt att "trösta sig med" att andras djur minsann har det sämre.
Bara för att man haft en speciell hundras i väldigt många år är det inte säkert att det är den lämpligaste rasen när man blir ädre och kroppen blir sliten. Husses möte med två äldre kvinnor en vinter blev en skrämmande upplevelse för alla. När Schäfertiken den ena höll i skulle ge sig på de två Lapska (hon hatade alla tikar), varpå koppelhållaren halkade omkull och föll. Väninnan försökte ingripa och båda de äldre damerna hamnade i det snöiga diket. Men kopplet släppte de inte. En Lapsk kan vara nog så stark och två tillsammans blir de en Schäfer viktmässigt när de rycker till i kopplet.
Tankarna gick åter till de två ensamma hundarna och den kattstora lilla hunden som ville se världen utanför staketet, med bilar visslande runt öronen.