Söndag och bakluckeloppis vid Roslagsstoppet intill E18-Norrtäljevägen. Hit åker folk långväga ifrån. Husse och Matte behöver inte åka mer än en knapp kvart. Tidigare låg denna stora loppis på ett annat ställe i trakten och när Modji var liten fick hon följa med dit för miljöträning. Nu var det hennes dotter Ailis tur att mingla bland mängder med människor och hundar.
Husse och Matte valde att vara ute i god tid och fanns på plats när alla packat upp sina varor. Här finns allt som brukar finnas på en bakluckeloppis. Gammalt, en del nytt och en del hantverk. Hembakta bullar, egenimport och till och med thailändska vårrullar i en liten väska. Många hundar fanns här också! Aili var en av dem.
Matte och Aili fick en "stalker" i form av en man som bestämt sig för att hans skälliga tax i långt snöre ABSOLUT skulle få komma fram och hälsa på Aili. Bra träning, eftersom Matte beslutat att Aili inte skulle få hälsa på en enda hund. Hon skulle inte läras att få samma höga förväntan på hundlek som mor hennes. Modji är en vänlig hund som älskar alla och som ung fick hon hälsa på de flesta hundar hon mötte. Vilket gjorde Modji så glad vartefter, att hon skällde av upphetsning när hon såg en annan hund. Leka, leka! Aili är precis som sin mor. En klon därvidlag. Mycket vänlig. Älskar alla. Okomplicerad ihop med andra hundar. Men Matte vill inte att hon skall vänja sig vid att hälsa på varenda en och därmed börja skälla av högt ställda förväntningar vid hundmöten. Matte tänkte med Modji att hon då skulle bli van vid att alla hundar är trevliga så länge de inte bevisat motsatsen. Det funkade till viss del. Eller lite för bra.... Varför Matte modifierat detta tänkande lite. Aili skall nu i stora folksamlingar läras att inte ha en förväntan på att hälsa på varenda människa eller hund. Hon vet redan att de är trevliga hela bunten, men har lite svårt att förstå att de inte är på plats bara för hennes skull. Precis som med Modji. Man får inte kasta sig över varenda människa för att hälsa och man får inte komma fram till varenda hund för att hälsa/leka. Bara några enstaka. Någon gång ibland. Svårt att ta till sig för en entusiastisk och social ung hund. Matte vill ju inte signalera motsatsen. Att man skall akta sig för alla! En balansgång. Hundarna är individer och svarar lite olika på liknande signaler. Ett experimenterande som kräver lyhördhet. Aili är ett nytt experiment.
Aili skötte sig jättebra på loppisen! Innan besöket var slut vände hon sig spontant mot Matte och väntade på en godisbit, så snart hon såg en annan hund. Vilket hon gjorde väldigt ofta. Aili var värd allt godis många gånger om. Även när det gällde människor visade Aili mognad och balans. Många stannade upp och tittade på Aili. Kommenterade hennes vackra mörkbruna päls som gnistrade i solskenet. Stannade upp och frågade om rasen. Aili höll sig på marken. Ända till dess någon frågade om de fick hälsa på hunden....... Då låg små barn lite risigt till när Aili blev allt intensivare. Överlycklig över att få ta närkontakt! Ett uppdämt hälsningsbehov svämmade över lite vartefter. Men Aili lyssnar och lyder i dessa sammanhang. För det mesta.....
Mot slutet av besöket hade många nya besökare strömmat till och Aili fick allt mer uppmärksamhet. Till sin mycket stora förtjusning! Några frågade om rasen, om det var Kelpie i den bruna hunden. Några ville bara få bekräftat att det var en Lapsk Vallhund. Trots den bruna färgen. Någon var intresserad på grund av kommande hundköp. Ville ha en ny hund att köra bruks med! Inviterades omedelbart till ett studiebesök på en träning! Det säger mer än något annat om vad som finns i en del av de Lapska Vallhundarna. Bra arbetsegenskaper. Nyfikna, orädda och samarbetsvilliga, men självständiga hundar.
Aili uppträdde lugnt, balanserat och avslappnat i en för henne helt ny miljö. Hon var en god ambassadör för rasen inför alla dem som kom fram och ville veta mer.
Loppis var det ju. Var Matte blott och bart där för att träna Aili? Nästan. Inte endast. Hem följde ett jättefint karottunderlägg i trä från Ösel. Där Matte varit ett par gånger. Hantverk direkt från ön utanför Estland. Från en kompis köpte Husse en påse bullar och Matte köpte hennes egenuppfunna "hundvantar". Stickade omväxlande i räta och aviga maskor för elastisiteten. Som tummvantar men med öppen tumme i slutet och öppen vid fingrarna. Men fingrarna kan stängas in med hjälp av en bit kardborrband. Smart när man skall få fram belöningsgodis vid klickerträning till exempel. Som en sorts torgvantar. Men bättre.