Golfbanan som ligger i närheten har Matte längtat till en tid nu. Men Matte har avstått då det varit för mycket snö, för vått, eller för mycket is. Eller lite av varje i de täta skarvarna mellan minusgrader och plusgrader och snö och regn. Mycket is har det varit överallt. Så här års kan skiftena komma snabbt och överraskande och rätt som det är öppnas golfbanan för golfspelare. Även om den kan behöva stängas när vädret slår om till väta och kyla. På måndagen blev det äntligen av! Jo det var blött. Väldigt vått mest hela tiden. Men det syntes inte på håll. Den frusna marken har inte kunnat ta emot all smält snö. Det är sportlov och på den lilla banan, som är höglänt och väldränderad och öppen året runt, var det väldigt många golfare ute den här blåsiga dagen. Dock inte på den stora banan som är stängd. Inte en enda hundägare.
Aili fick som vanligt vara lös och Dima hade en säkerhetslina på tio meter, som Matte höll i med ett stadigt grepp. Vid det senaste besöket visade han tydligt att han växlat ner och är mer lyhörd och mer intresserad av att vara i närheten av Aili och Matte. Något som Matte tränat med Dima sedan han flyttade in för drygt två år sedan, som ettårig slyngel. När hundarna släpptes ur bilen kunde Dima nu behärska sitt glädjefnatt och kastade sig inte iväg som vore han okopplad och ensam och beredd att ta sig an en galoppbana! Dima uppförde sig vuxet och gjorde Aili sällskap fram till närmast träd, som måste pinkas in och markeras rejält. På den stängda driving rangen var det tomt på folk, vilket det inte alltid är. Man slår och går ut och plockar in bollarna. Funkar bra om man är solo, men inte om någon mer vill vara med och leka. Här gick Mattelängs kanten till en djup ravin med fjolårsgräs och hundarna hade fullt upp med att nosa runt efter sorkar.
Matte och hundarna traskade på i motlut söderut och mot de sista hålen, gränsande mot ett naturreservat. Dima höll sig fint i närheten av Aili som höll sig i närheten av Matte. Ju längre bort från parkeringen som Matte kom, desto bättre mådde hon! Ensam med hundarna och inte ett hus och inte en bil inom synhåll! Ensam i naturen finner Matte det andra finner när de går till kyrkan. Matte söker inga högre makter. Fritt växande skog, riktig skog och inga virkesåkrar, erbjuder något annat. Något konkret, synligt och greppbart. Denna golfbana är omgiven av skog. Skog där djuren trivs. Vildsvinen är många numera och de omger och tar sig in på gräsytorna. Längst bort mot naturreservatet håller bävrarna till i en våtmark. Framför allt Dima hade fullt upp med att försöka fånga varenda vittring, i den friska sydliga vinden! Aili var mer fokuserad på mängderna med färska och alltför blöta harpluttar ÖVERALLT och mer än någonsin. Godisletande precis hela tiden och Aili betade sig liksom fram över ytorna. Den unga hunden vittrade i fjärran och den äldre hunden framför fötterna. Olika generationer i ett nötskal.
Matte gick och gick och njöt och mådde gott, med hundarna som enda sällskap. Stannade och tittade och fantiserade kring resterna av ett gammalt torp, som legat fint och södervänt med friskt vatten från skogen nära inpå. Rester av murar och odlade växter skvallrade om tiden före golfbanan. I mobilen noterade appen Lokalsinne hur Matte gick. Efter ett varv i ytterkant av denna den avlägsnaste delen av golfbanan, gick Matte ett innervarv för att öka på de gådda kilometerna och tiden ute med hundarna. Med jämna mellanrum stannade Dima upp och visade tydligt att det fanns djur i skogen i närheten! Spåren efter vidlsvinen var svåra att missa, där de bökat upp stora områden längs gräskanterna. Dock var det inga skador ute på de stora gräsytorna som tidigare år.
Efter två timmar tyckte Matte att det fick räcka och vid återkomsten till bilen visade kartan att Matte och hundarna hade gått 5,5 kilometer. Vilket var den längsta promenaden sedan i höstas och Matte var mer än nöjd. Att gå på mjukt gräs är så mycket behagligare och skonsammare än att gå på hårda vägar.
Klicka för större bild.
