Matte fick chansen och tog den. I en tidigare generation hade chansen inte getts. Reservdelsmänniskor blir allt vanligare med nya chanser till nya liv och chanser att få tillbaka/fortsätta med de liv de haft. Att gradvis bli allt mer handikappad till gränsen för att knappast kunna gå och under en timslång operation få en reservdel som vänder livet, är något att vara djupt tacksam för. Det är Matte. Som varit hästägare i trettio år, men som fick sluta hästlivet för elva år sedan när kroppen inte ville längre. . Ridlektioner fungerade inte alls. Med en ny höft väcktes hoppet om att kanske kunna rida igen. För en vecka sedan testade Matte en tur i skogen på en Islandshäst och på onsdagen var det dags att rida lektion i grupp på ridbana! På Islandshäst. Något helt nytt för Matte!
En grupp med jämnåriga damer som ridit ihop i sex år välkomnade Matte till stallet och visade henne tillrätta. Matte tilldelades Skuggur och fick själv borsta av, sadla och tränsa. Hästtjejen i Matte var inte svårväckt! På ridbanan skulle man tölta och rida i serpentiner. Hur man får hästen i tölt är något Matte inte fått fullt klart för sig efter att tidigare bara ha ridit "stora" hästar som inte töltar. En gångart speciell för Islandshästar. Matte fick ömsom ris och ömsom ros. "För mycket tygel! Ge efter!" eller "Braaa! Rätt!" De som ville fick köra en gallopp på rundbanan och så klart Matte ville! Man red två och två och jäklar vilken fart hästarna fick! Matte stod i fältsits, tappade stigbygeln men inte balansen och stod kvar med hjälp av okända muskler någonstans. Härligt! Det var lite "upp till bevis" både för Mattes egen del och för sin plats i gruppen med rutinerade ryttare efter så långt uppehåll. Matte fixade det. I sadeln igen!
Kvällens hundträning var planerad till en bergkross, men med skurar av både regn och hagel och iskalla vindar under dagen, flyttades träningen inomhus. Det blir väldigt geggigt med blöt sand och jord och varför inte göra det bekvämt för sig när inomhusträning är så mycket klurigare för hundarna?
Lidingö Sjukhus renoveras och det gäller att passa på att träna här, så länge gammalt rivs ut och platsen är tillgänglig för träning. Hundarna bands upp utanför hissarna som vanligt och här är det varmt och gott för dem. Räcken löper runt väggarna, vilket är helt idealiskt för uppbindning av hundar! I stort sett alla dörrar var nu bortlyfta, men med ett gytter av rum innanför varandra och enstaka kvarlämnade möbler, gick det ännu bra att få till kluriga legor/gömställen. Bord kan ställas på kant över ett hörn och även skåp på skrå i hörn kan dölja en stående person. Man kan ligga på fasta köksbänkar och stå bakom stora branddörrar. Med vittring som far runt i rummen, påverkade av ventilation och drag blir det svårt nog.
Aili fick tre figgar och det var bara en hon skulle intressera sig för. Den vars tröja hon fick lukta på. Alla tre var gömda i likadana små mörka skrubbar, där de satt på golvet. Aili visade aningen för stort intresse för Husse, men ignorerade helt nästa figge, trots att hon tydligt visade att hon lokaliserat honom, genom att titta åt hans håll. Hon jobbade vidare på "rätt" vittring och figgen som fanns i närheten och som ville få tillbaka sin tröja. Snyggt jobbat av en ung hund! Aili motsvarar helt Mattes förväntningar på Modji/Kirous-dottern.
Matte tog över Násti denna kväll och måste jobba med att få ner henne i rätt arbetstemperatur. Násti fullständigt älskar att söka efter människor och intensiteten är precis lika stor när hon jobbar nu, som när hon började sin utbildning. Násti rusade iväg på de hala golven och för att dämpa farten och lugna ner den gamla damen slog Matte koppel på henne, för att begränsa sökområdet när vittringen slog mellan väggarna. Násti hade buskul och hittade alla och skällde ut dem ordentligt. Hennes mamma Gázzi var lika taggad i arbete vid tolv års ålder.
Husse och Modji skall göra funktionskontroll på lördag och därför fick Modji ett sök utan utstuderade klurigheter. Inför ett prov får hundarna ett sök som är rätt enkelt, men roligt. Modji fick fyra figgar väl utspridda i området och löste uppgiften snabbt och säkert.
De åtta hundekipage som samlades för att åka till Nepal för en skarp insats blev kvar i Sverige, tillsammans med ytterligare en del av insatsstyrkan. En ny bedömning av behoven gjordes på plats inför avfärden. Det blev en träning av skarp insats där hundförarna var beredda för avfärd, men i sista stund fick kontraorder. Något man tränar på övningar och nu blev det verklighet.