Söndagen var också en solig och härlig höstdag! Familjen åkte iväg till torpet för att stänga av vattnet inför vintern. Rätt som det är smäller det till och fryser på.
Hundarna älskar denna plats och begav sig genast ut på strövtåg runt tomten. Matte gjorde detsamma, försedd med två kryckor. Resonerande som så att gående bland blåbärsris och lite annat, samt i lite lätt ojämn terräng är bra träning för muskler med mera, som blivit misshandlade under höftoperationen. Matte måste gå/smyga omkring med stort fokus på att lyfta fötterna och kolla var hon sätter fötterna. Rejäla knälyft för att inte snubbla. Kryckorna som säkerhet. Inte för att hänga på. Matte njöt och tog en paus tillsammans med Násti uppe vid skjulet. Där står en enkel ljugarbänk mot söderväggen och solen värmde gott!
Husse fixade och donade med vattnet och gjorde sedan Matte och Násti sällskap på bänken för lite vila. Varpå nya arbetsuppgifter dök upp. Granarna på rad i söder i tomtgränsen måste hållas nere för att inte i framtiden skymma solen. Någon planerade kanske en häck en gång, men så blev det bara fyra granar på rad, som sedan fått växa sig alldeles för stora. Nu är rätta tiden att få ner dem ytterligare lite. Ett första försök gjordes sistlidna höst. Sagt och gjort. Husse hämtade stege och såg och resultatet blev bra.
Aili har tagit sig an ett jättejobb. Hon gräver idogt vid varje besök och blottlägger allt mer av ett gammalt stenparti och en kort stenmur. Nu börjar omgivningen se ut som om Aili tänker börja odla potatis. Kommen så långt fick hon sällskap av sin mor Modji, som låtit dottern göra grovjobbet. Nu vidtog mer finlir, då det gällde att lokalisera sorkarna. Det ville Modji gärna vara med på! Násti använder en mindre ansträngande metod. Hon sitter på samma ställe och väntar på dem. Likt en katt på helspänn. Ännu är ingen sork fångad på tomten, efter den som togs den första sommaren för några år sedan. Det är ändå bra att hundarna har en populär sysselsättning som de valt själva. Aili bygger muskler med allt grävande! Hemma finns inte samma möjligheter att få utlopp för mullvaden i Aili. Hennes mor var likadan i samma ålder. Även hundar blir bekvämare med åren.
Husse och Matte har med åren blivit bekväma och utnyttjat möjligheterna att äta mat som andra lagat, mycket oftare än förr. På hemvägen gjordes ett besök på restaurangen vid Östanå färjeläge. Här serveras lunch i veckorna och fin middag i helgerna. Kocken här är en hejare på att laga god mat! Utsikten över farleden mellan Ljusterö och fastlandet är inte heller så tokig.
Just hemkomna kom en granne över för en pratstund. Hon visste att berätta att ytterligare en ny familj flyttat in i ett hus som hyrs ut i väntan på att säljas. Medförande två småhundar som springer fritt på den oinhägnade tomten och använder den närmaste tomten som toalett. Inte populärt hos den grannen, som ockkså är hundägare med bättre koll på sin egen hund.
De hundar som rusade ut på vägen och skällde ut Lapskflocken, springer tydligen också alltid lösa och är inte alltid kvar på tomten. Matte har bara haft tur och sluppit möta dem tidigare. Matte tycker att det är mycket begärt att de tre Lapska skall tvingas till total passivitet och acceptera att bli påhoppade, när de är ute på koppelpromenad med Matte eller någon annan. Matte tycker att det är fullt begripligt att de i dylika situationer rycker till i kopplet och försöker jaga bort "anfallande" hundar. Vilket även Matte betraktar det som, när en eller flera hundar okontrollerat rusar fram till en eller flera andra hundar. En hund som vill hälsa/leka rusar inte huvudlöst ända fram och skäller ut passerande eller mötande hundar.
Vad är bästa sättet att avvärja dessa okontrollerade hundar på? För en handikappad Matte, som inte klarar ett fall utan att riskera att höftleden går ur led. Är enda alternativet att hålla sig borta från vägarna med hundarna helt och hållet? Men Matte får inte köra bil och kommer inte hemifrån i veckorna. Trist är den hundsituation som håller på att utvecklas i ett annars trevligt område.