TV4 Nyhetsmorgon i dag.
År 1994 blev Matte godkänd/certifierad som räddningshundförare för första gången. Tillsammans med sin hund Fenja; en Siberian Husky/Schäferkorsning. En bra hund med hälften av var och en av sina föräldrar. Två hundar som Matte kände väl, boende hos kompisar. Fenja hade självständigheten från sin Huskypappa och följsamheten från sin Schäfermamma. När hunden hade godkänts på slutprovet på kursen, efter drygt två års utbildning, måste föraren Matte ocskå godkännas på en separat hundförarutbildning tillsammans med hunden. Den utbildningen skedde i internatform under två veckors tid. Om föraren godkändes på slutprovet blev ekipaget godkänt och certifierades som ett ekipage; godkänd räddningshund med godkänd räddningshundförare.
Saxat från Helsingborgs Dagblad 23.5.2003. En del av en intervju vid ett träningsobjekt,med en gammal hundkompis som var med när Sverige 1999 skickade en hundpatrull till Turkiet efter en svår jordbävning.
"För Monique Wrambeck och hennes i dag nioåriga hund Zorro blev rasmassorna något av en smärtsam återupplevelse. — Det är ett déjà vu, säger Monique Wrambeck som tillsammans med Zorro var ett av de svenska räddningsekipage som Räddningsverket skickade ner till Turkiet vid en av de stora jordbävningarna 1999."
Puplicerat i Aftonbladet vid jordbävningen i Algeriet 23.5.2003: "Tidigt i morse skickade Räddningsverket över 76 personer och tolv hundar för att hjälpa till i räddningsarbetet. Hjälparbetarna och hundarna är specialtränade att hitta överlevande i rasmassor.
- Efter en jordbävning är varje timma dyrbar, men vi måste först göra en bedömning av läget. Erfarenheten visar att det kan bli bekymmer om man inte kommer med rätt resurser och inte vet var och hur man ska jobba, säger Mats Oscarsson, presschef på Räddningsverket, till TT."
Då, när Matte utbildade sin första certifierade räddningshund, var siktet helt och hållet inställt på ekipage som skulle skickas utomlands till katastrofområden, vid samordnade insatser av myndigheten Räddningsverket. Efter en officiell begäran till Sverige från det drabbade landet. Utbildningen under den två veckor långa hundförarutbildningen fokuserade även på insatser inom Sverige i händelse av krig. Kalla kriget präglade mycket och Matte måste lära sig en hel del om skyddsrum och olika typer av dörrar till skyddsrum och ventilation i skyddsrum och annat som ansågs bra att veta. Kunskaper i engelska var ett måste för insatser utomlands.
2001 blev Matte tillsammans med sin första Lapska Vallhund Gázzi godkänd som räddningshundförare för andra gången; efter det att Gázzi, som första Lapska Vallhund I Sverige godkänts som certifierad räddningshund på ett slutprov/certprov. Det är ekipaget som skall godkännas!
Gázzi och Matte
Nu hade tiden för hundförarutbildningen krympts till en veckas internat. Allt om skyddsrum och krigscituationer var bortplockat ur läroplanen. Mycket hade förändrats helt allmänt. Världen hade förändrats. Inget kallt krig. Från det att man krävt en godkänd funktionskontroll om året för att få stå med på en larmlista, ökades detta till ett krav på två godkända funktionskontroller.
Husse har utbildat och certat tre räddningshundar sedan 1990. En Flat Coated Retriever och sedan Gázzis dotter Násti år 2007 och hennes dotter Modji 2012. Han tog även över en nycertad räddningshund, en Flatte, från sin dotter. Efter den första Flatten.
Násti
Modji ruintränar 5½ månad gammal.
Modji söker efter en saknad person med Matte.
Sedan dess har väldigt mycket vatten runnit under broarna. Räddningsverket har bytt namn flera gånger. Räddningsverkets skolor avyttrades till stor del. Inriktningen på internationella insatser ändrades till fokus på nationella insatser i händelse av terrordåd och olyckor. Så har det svängt lite fram och tillbaka. Ibland har det svängt både mycket och snabbt. Nya prov har tillkommit. Andra har fallit bort eller förändrats. Målbilden för utbildningen har skiftat. Kraven på ekipagen har skiftat. Tänkesätt har skiftat. Regler har ändrats. Ibland har den som påbörjat en utbildning mötts av förändrade krav och förutsättningar redan innan kursen kommit igång ordentligt. Att vara instruktör har inte alltid varit enkelt. Inte heller att vara kursdeltagare, när krav och förutsättningar ändrats under pågående utbildning. Exakt vad som gäller för dagen vet Matte och Husse inte.
Förr var det absolut förbjudet att åka ner till en jordbävning ensam med sin hund från Sverige och man såg ogillande på de ekipage från andra länder som så gjorde och därmed blev beroende av hjälporganisationer som kunde förse dem med mat och boende. Nu hör Matte och Husse på nyheterna att enskilda svenska räddningshundekipage uppenbarligen kan ta egna initiativ och bege sig till Turkiet. För mer information kan Matte bara hänvisa till MSB, som är den myndighet som ersatt Räddningsverket och som av SBK beställer utbildade räddningshundekipage.
Matte och Husse har aldrig varit med vid några insatser utomlands med sina hundar. Husse har utbildat åtskilliga ekipage på minst tio räddningshundkurser under alla år. Några tidigare kursare har varit på uppdrag utomlands vid jordbävningar. Flera svenska räddningshundekipage har deltagit vid insatser i Turkiet och Algeriet. Gamla träningskompisar som berättat hur verkligheten där har varit som hundförare. Man skickades ut som en i räddningsgruppen med uppgift att medverka där man behövdes bäst. Hunden var ett arbetsredskap och att vara hundförare en spetskompetens. Det var inte alls säkert att det var som hundförare man gjorde störst nytta för stunden. Det kanske var viktigare att ta hand om döda och bära kistor.
Nu är Matte och Husse inte aktiva på skarpa sök längre. Något utomlandsuppdrag har det inte varit; däremot flera skarpa uppdrag i Sverige. Ailis mormor och mor Násti och Modji, båda certifierade räddningshundar, har bidragit till att flera familjer har kunnat göra avslut, när avlidna personer har hittats.
Träningen numera är inriktad på att hålla hundarna igång med en stimulerande träning och Husse och Matte försöker dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter till andra.