Onsdag.
Äntligen har det kommit några regnstänk på den uttorkade marken! Ingen minns när det skedde sist. Därmed inte sagt att Husses och Mattes närminne lagt av helt. Yngre förmågor minns inte heller. Snustorrt har det varit och Matte har kärrat den ena fulla vattenkannan efter den andra, fylld med gammaldags gårdspump ur den grävda brunnen, som ännu ger vatten. Kanna efter kanna har tömts över nyplanterade buskar och andra behövande. Matte har sammanlagt lyft över hundra kilo varje dag och tränat armmusklerna. Lite ensidigt för all del, men ett stillasittande liv levs inte i Lapskflocken.
Kvällens räddningshundträning skedde på samma plats som för en vecka sedan. En stor bergtäkt med bergkross och stora ytor för hundarna att söka över och igenom och många gigantiska sten- grushögar att gömma sig på och bakom. Här spelar vindarna spratt, när de slår, vrider och vänder mellan höga klippväggar och stora grushögar som pressar ihop vinden i olika riktningar med olika styrka. Här och där blir det helt vindstilla och vittringar försvinner. Inte lätt för hundarna! Utmaningar bjuds för både fyrbenta och tvåbenta. Här måste man noga läsa sin hund, för att få information om var någon människa kan finnas gömd. I sökandet efter vittringar och vittringsvägar måste hundarna ofta dra iväg helt ensamma, mycket långt ut från sina förare för att högt uppe på de stora högarna få information de behöver, så att de kan lösa uppgifterna.
På kvällens övningar fick hundarna dels gå kopplade och söka vittring, för att berätta för sina förare när de spikat vittringskällan och vill bli lössläppta, för att ta sig hela vägen fram. Dels skickades de ut på frisök att ensamma söka igenom ett av föraren angivet område för att hitta en försvunnen person. Hundana måste kunna dirigeras av föraren på långt håll. De måste alltså arbeta både självständigt mycket långt borta/högt uppe ut från föraren och samtidigt samarbeta med sin förare. En bra träningsform för en ras som skall kunna valla/fösa renar självständigt, i samarbete med sin förare.
Modji och Aili fick likadana sök med tre figuranter utlagda långt ifrån varandra. Den första figurantens vittring slog mot grushögen mitt emot och efter att hundarna släppts lösa när de gått i kopplade sök tappade de ibland vittringen en stund och måste leta rätt på den igen, för att sedan ta sig upp i en hög med stenskravel. Där de fann och skallmarkerade figuranten, som fått kämpa en hel del för att ta sig upp till en platå där han inte syntes nerifrån. Att ta sig ner var inte heller så enkelt för en tvåbening. Hundarna bara rasslade iväg med stenarna av decimeterstorlek rasande runt fötterna.
Den sista av de tre figuranterna var placerad så att vittringen var ytterst svårlokaliserad för hundarna. Halvvägs uppe på en stor hög intill en stor öppen plan, omgiven av många väldigt stora högar. Aili fångade vittringen och tappade den ett flertal gånger. Hon tog sig an den ena högen efter den andra och tog sig upp till toppen, för att återfinna vittringen från figuranten på högen mitt emot. Yviga sökslag blev det och mycket spring likaså. Det tar på bakbenen att ta sig upp på stora högar i grus och sten, som rasar under fötterna, men Aili kämpade på. Att ge upp finns inte för en ambitiös hund. Aili är mycket ambitiös. Matte kopplade upp henne igen för att få ner farten och för att ge Aili en möjlighet att sittande fånga vittringen på nytt. Först intill kanten på "rätt" hög och tämligen nära gömstället blev Aili varse den exakta platsen för vittringskällan och släpptes på nytt för att ta sig upp till den funna figuranten och för att belönas eftr skallmarkering.
Samtliga hundar löste just denna uppgift med den sista figuranten snarlikt. De måste gå långt ut och högt upp från sina förare, för att kunna lokalisera den exakta punkten där figuranten var gömd. Med en väldigt förarbunden och osjälvständig hund fungerar inte ett sådan här sök. Lapska Vallhundar måste inom renskötseln besitta egenskaper som att jobba självständigt på långt avstånd från sin förare. En valpintresserad ville veta just detta angående Aili (även Modji) och Nemo. "Om du går i skogen med dem lösa, kan de lämna dig och dra iväg själva?" I positiv bemärkelse och en önskan om just en sådan hund fanns. Det är INTE en sådan hund som efterfrågas av dem som bara vill ha en hund att gå i skogen med. Där vill man hellre ha en hund som alltid blir kvar nära föraren/ägaren. Om rasen skall fortsätta vara intressant för renskötseln framöver, får inte denna självständighet försvinna på sikt.
Tränade denna kväll gjorde två Lapska tikar, tre Lapska hanar, en Springertik och en Jaktlabbekille. Ingen av dessa hundar har minsta problem med att sticka iväg långt bort från sin förare.
Kvällen avslutades med en gemensom måltid och eftersnack samt planering. Tack alla för en väldigt bra träningskväll! Då regnet höll uppe rätt snart.
Från onsdagens träning. Klicka för större bilder.
